En av de viktigaste tendenserna i Europa under det senaste årtiondet är framväxten av ett mer aggressivt Ryssland. Den ryska regimens beslut att ockupera delar av Ukraina och föra krig mot landet har tvingat Västeuropa att ompröva sin försvarspolitik, att åter se ett ryskt angrepp som en möjlighet.
Moskvas ökade villighet att agera i gråzonen mellan krig och fred, med påverkan av demokratiska val utomlands, stöd till ytterkantsrörelser i väst och diverse informationskrigföring, kuppförsök och lönnmord på forna landsmän, har skapat en ny vaksamhet i väst.
Denna medvetenhet är en bra sak. Den gör våra samhällen säkrare. Men det finns även en mindre bra sida av vaksamheten, där ryskt inflytande tillskrivs en närmast gränslös räckvidd och framgång.
Sådant fungerar självuppfyllande. Den som tillskrivs makt får makt.
Därför måste man ibland vända perspektivet. När vi försvarar oss mot rysk påverkan gäller det att inte bara se dess framgångar utan även dess misslyckanden. De senare är många, stora och definierande.
Tidskriften The Economist fångade några av den ryska regimens främsta misslyckanden häromveckan i en artikel med rubriken ”En förfärlig vecka för Vladimir Putin”.
Internationella antidopningsbyrån Wada beslutade att stänga av Ryssland från alla internationella mästerskap under fyra år. Byrån anser att den statssanktionerade ryska dopningen fortfarande pågår.
Vladimir Putin lyckades inte vid ett toppmöte med Ukrainas, Tysklands och Frankrikes ledare i Paris normalisera relationerna med EU och tvinga Ukraina till en ofördelaktig fred. Ukrainas nyvalde president Volodymyr Zelenskyj backade inte en millimeter.
Samma vecka fick Putin ett tydligt nej från Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko om bildande av en tätare politisk union, där Ryssland i praktiken skulle ta över Belarus. I stället har Belarus meddelat att landet kommer att delta i en Nato-övning nästa år.
EU:s utrikesministrar beslutade att gå vidare med införandet av en Magnitskij-lag som ger EU rätt att beslagta tillgångar och neka inresa till personer som deltar i brott mot mänskliga rättigheter. Lagen är inte specifikt riktad mot Ryssland men bär namnet på en rysk advokat som avslöjade korruption, greps av dem som han pekade ut och mördades i häktet.
Sammanfattningsvis: I sin strävan att kontrollera de viktigaste grannländerna har Moskva kört fast. Det europeiska motståndet mot rysk expansionism är obrutet. Och Rysslands tidigare främsta utslag av mjuk makt, de idrottsliga framgångarna, har förvandlats till en förnedrande berättelse om en stat som försökt fuska sig till resultat – men misslyckats.