Det som sades från riksbanken torsdag förmiddag var det som alltför många helst ville höra. Räntan blir kvar på nollnivå, kanske till 2024. Ingen nettominskning görs av den stora mängd bostads- och andra obligationer riksbanken köpt upp för att stimulera ekonomin med mer likviditet.
Det är svårt att se hur denna fortfarande expansiva penningpolitik går ihop med den starka högkonjunkturen, på arbetsmarknaden och i stora delar av exportindustrin. Återhämtningen efter pandemin har gått bra, och tar nu säkert mer fart i en rad servicenäringar.
Det är arbetskraftsbrist i många slags yrken. I den färska arbetskraftsundersökningen från SCB ligger sysselsättningsgraden i de mest yrkesaktiva åldrarna 20-64 stabilt en bit över 80-procentstrecket. Sverige har kvar de goda resultat som uppnåddes – från Reinfeldtåren och framåt, genom tidigare skatte- och andra reformer – och genom industriavtalets normgivande roll på arbetsmarknaden.
Samtidigt tyder rapporter från en rad branscher på kostnadshöjningar och flaskhalsar. De ser ut att kunna leda till prishöjningar mot både konsumenter och företagskunder. Risken för en inflationsspiral som skadar samhällsekonomin har tilltagit.
Det har än så länge inte slagit igenom i konsumentpriserna. Förändringarna där de båda senaste åren beror i stort sett på energipriser, där både världspolitik och klimatpolitik inverkat. Först sänkte energin de samlade konsumentpriserna 2020, en kort tid ända ned mot negativ inflation. Sedan har det varit pucklar och dalar, och nu senast en uppgång. Andra konsumentpriser, på livsmedel och annat, har sammantaget varit ganska stabila med en ökning i årstakt på mindre än två procent.
Så långt är det begripligt att Riksbanken inte slår till med omedelbar höjning av styrräntan. Men dessutom har banken sedan maj 2020 samlat på sig hela 408 miljarder kronor i bostadsobligationer. Att vända detta stöd för bostadsupplåningen i en successiv nedtrappning väntar man med. Halva riksbanksdirektionen ville tvärtom öka på denna stimulanspolitik något till, vilket riksbankschefen Stefan Ingves inte gick med på.
Den expansiva penningpolitiken i en rad länder gjorde nytta i att dämpa pandemins skador på arbetsmarknad och världshandel. Men det har också blivit tydligt hur den enorma utpumpade likviditeten på ett konstlat sätt drivit upp både aktiekurser och fastighetspriser. Det är mycket därifrån intrycket kommer att pandemin ökat rikedomar i ena ändan och ökat fattigdom i den andra. Till stor del handlar det visserligen om omfördelningar över tid mellan olika kapitalägare och bostads- och andra fastighetsägare.
Men sådana här stimulanser kan inte bara fortsätta genom en högkonjunktur och vidmakthålla prisbubblor. Kortsiktigt är det alltid på sina håll mest angenämt med åtgärder som förlänger kursuppgångar och fastighetsbubblor. Men det är dags att byta kurs och börja nedtrappningen. Tidpunkten och takten i detta beror på den internationella utvecklingen.
En förvärrad kris kring Ukraina eller på annat håll kan drabba konjunkturen och ändra prognoserna. Men att riksbanken får ensidig popularitet, hos högbelånade och en del fondförvaltare och deras kunder, ändrar inte att de samhällsekonomiska skälen för riksbankens linje har försvagats ännu mer.