Liberalerna valde i Nyamko Sabuni en partiledare som är motståndare till partiets vägval i regeringsfrågan och som inte delar partiets hållning i viktiga frågor. Det skulle lösa sig ändå, tänkte en partimajoritet.
Men nu visar sig problemen. De yttrar sig ännu inte som öppna konflikter, men väl i form av otydlighet i partiledarskapet. Sabuni tror inte på det hon säger, vågar inte säga det hon tycker, eller så kör hon mittemellanvarianter, som förvirrar ännu mer.
Intervjun med Sabuni i Svenska Dagbladet inför helgens landsmöte måste ha varit en plågsam läsning för alla liberalpartister, oavsett var de står politiskt.
Här är ett par frågor och svar om Liberalernas samarbeten:
Förstår jag dig rätt, att du inte tar makten tillsammans med M och KD, är för att du inte vill ta stöd av SD?
– Jag har aldrig uttryckt den uppfattningen, och jag vet inte ens om jag vill uttrycka det nu. Jag ska ge vårt parti chans att uttrycka och utforma politik.
Men vad är ditt raka svar på varför du inte lämna lämnar januariavtalet, och i stället regerar med M och KD med hjälp av SD?
– Jag kommer inte att ge dig ett rakt svar, för du vill ha svar på en fråga som jag har sagt att vi återkommer till 2022.
Och så detta:
Vad har Liberalerna som de andra borgerliga partierna inte har?
– Att vi ger liberala svar. Vi kanske hamnar i några svar som är samma som S, eller till och med V, eller M. Det är inga konstigheter. Det är det som också för politiken framåt, att vi till slut landar i att vi faktiskt tycker lika.
Visst kan även erfarna politiker svara rappakalja på till synes enkla frågor, för att de inte har tänkt på dem. Frågan om ett partis särart borde dock inte tillhöra sådana frågor, inte för en partiledare.
När det kommer till regeringssamarbetet måste Nyamko Sabuni kämpa för att dölja sin uppfattning. Hon är emot Januariavtalet av sakpolitiskt diffusa men identitetspolitiskt glasklara skäl. Emellanåt slinker det ur henne, som i TV4-programmet ”Malou efter tio” för några veckor sedan: ”Man får inte glömma att det är 60 procent av svenska folket som har röstat höger och nu har vi tvingat in dem i ett vänsterprojekt.”
När Sabuni drar en politisk skiljelinje hamnar Liberalerna alltså i kategorin ”höger” tillsammans med C, M, KD, men även det nationalistiska SD.
Hon har dock inte partiet med sig på den linjen och tvingas därför mumla sig förbi alla frågor om samarbeten och regeringsalternativ. Och då blir det gärna magplask som i SvD-intervjun.
Även i flyktingpolitiken går Sabuni i otakt med sitt parti. I sitt landsmötestal sade hon, med en försiktig formulering, att hon vill se ett minskat antal asylsökande i Sverige och fick genast mothugg från Liberala ungdomsförbundet. Men det går även att läsa Liberalernas partiprogram, också efter helgens landsmöte, där det inte finns några sådana tankegångar. Tvärtom uttrycker det ambitionen att Sverige och EU ska ge fristad åt fler skyddsbehövande.
Det är svårt att se hur Sabuni och Liberalerna ska ta sig ur detta. Antingen får partiledaren driva igenom sin linje med risk för en omfattande intern konflikt som kan utplåna partiet. Eller så får hon fortsätta kompromissa med sina övertygelser.
Frågan är bara om det finns tillräckligt många väljare som accepterar velandet för att hålla Liberalerna kvar i riksdagen.