Farorna med en talibanregim i Kabul var verkliga. De som försökt spela ner eller förminska detta har skäl att tänka om. 

Striderna i Afghanistan har sedan talibanerna tagit över landet avtagit och i stort sett slutat. Det är inte tack vare talibanerna, utan ett resultat av att den tidigare regeringen avvecklat sina styrkor och att USA dragit tillbaka militär trupp. De strider som ännu pågår är mellan talibanerna och Islamiska statens organisation i Afghanistan.

Men någon reformerad och någorlunda regeringsduglig organisation är talibanerna inte. De som gått på den nygamla regimens försök att putsa på sin yta behöver tänka om. De fick fel. Löften om amnesti för tidigare regeringsanknutna och att inte gå hårt åt kvinnors rättigheter har inte infriats. Talibanernas män knackar dörr för att hitta tidigare regeringsanställda. Kvinnor utsätts för omfattande förtryck. 

Om talibanernas förtryck av kvinnor går det att läsa i en rapport från Amnesty International som kom nyligen. Den är rekommenderad men inte särskilt trevlig läsning. Det är i praktiken en exempelsamling för hur despoter kan sätta kvinnor under väldig och systematisk press.

Till bilden hör att kvinnors situation i Afghanistan varit svår länge – även innan talibanernas övertagande. Skillnaden mellan då och nu är att den omfattande begränsning av flickors skolgång som då begränsades till talibankontrollerade områden nu gäller i hela landet. Och för att inte dra på sig för mycket uppmärksamhet från terroremiratets "soldater" väljer många medborgare att hålla sina döttrar hemma från skolan oavsett.

Rapporten från Amnesty klargör även andra saker. Talibanerna har kraftigt begränsat kvinnors möjligheter att jobba. Högre studier är fortfarande tillåtet för dem. Men klassrummen kommer med tiden att eka tomma på unga kvinnor när de inte längre får gå klart grundskolan. Vägen till ett bättre, men inte friare, liv för dem kommer därför i huvudsak gå igenom äktenskap – inte utbildning och arbete. De ekonomiska konsekvenserna för landet när så många av i befolkningen inte kan jobba och utbildas ska inte heller underskattas.

De som försöker fly en våldsam make eller förtryckande släktingar kan inte heller förvänta sig någon hjälp från talibanerna. I praktiken finns inga skyddade boenden kvar i landet. Snarare är risken för dem att fängslas. Inte heller får kvinnor röra sig särskilt långt ifrån hemmet utan att eskorteras av en eller flera manliga släktingar. Sådana ”moralbrott” straffar talibanerna också med inlåsning.

Detta är omständigheter som beslutsfattare och myndigheter i Sverige och andra europeiska länder vet om. Sverige, och andra europeiska länder som fortfarande tillåter utvisning av kvinnor till Afghanistan, borde veta bättre. Myndigheterna får inte underskatta den här sortens förtryck. Politiker som planerar att ytterligare försvåra för flyktingar här behöver ändra sig. Sådant tyranni ska människor inte behöva återvända till.