Moderaternas Tomas Tobé skickas till EU-parlamentet igen. Han tillhör partigruppen EPP.
Rösträknandet i Sverige och EU fortsätter. Men vilka kan de svenska parlamentariker som nu väljs in förvänta sig träffa på i Bryssel?
Parlamentet är, likt många andra europeiska demokratiska församlingar, en blandad skara. Partifördelningen i de olika parlamentsgrupperna liknar förhållandevis väl den svenska partistrukturen. Det Europeiska folkpartiet (EPP) är en partisammanslutning av moderater och kristdemokrater – däribland de svenska M och KD.
Liberalt sinnade och en del center- eller mittenpartier återfinns i Renew – här ser vi bland annat C och L. MP håller till i den gröna gruppen och V tillhör vänsterpartiernas egna gruppering. S hänger i den socialdemokratiska gruppen.
Centerpartiets Abir Al-Sahlani (C) tillhör partigruppen Renew.
I Europeiska konservativa och reformister (ECR) hittar vi SD, och en del andra från europeisk ytterkantshöger. Längst ut på högerkanten finns Identitet och demokrati (ID) där inga svenska partier är representerade – än.
Under de senaste mandatperioderna har parlamentet till stora delar samlat sig kring förslag i politikens mittfåra. Parlamentarikerna i EPP har gjort upp om långsiktig politik i huvudsak med liberaler och socialdemokrater. En kärna av demokratiskt fungerande partier har kompromissat och hamrat ut lagar och politik, som kan accepteras brett i parlament och av EU-medlemmarnas regeringar.
Nu riskerar denna balans sättas i gungning. Den politiska mitten har inte ännu helt brutit ihop. Men med krympande liberala, socialdemokratiska och gröna grupper riskerar mittpunkten nu i EU-parlamentet förskjutas högerut. Och är politikerna oförsiktiga drivs de in i famnen på Europa- och främlingsfientliga partier.
Främlingsfientliga partier växer i styrka, både vad gäller procent och mandat. I Tyskland verkar AFD bli näst största parti. I Frankrike gör det Putinvänliga Nationell samling, med Marine le Pen i spetsen, ett riktigt dunderval. Det franska ytterpartiets uppgång har lett till att president Macron nu meddelat att landets parlament upplöses och han har kallat till nyval.
Nationell samlings partiledare Marine le Pen har gjort ett dunderval till EU-parlamentet. Men det betyder inte att den traditionella högern ska söka stöd där.
Det är en taktik som kan vara lika våghalsig som nödvändig – att utmana detta extrema parti tvingar väljarna att ta ställning till le Pen och hennes kompanjoner som ett potentiellt regeringsalternativ. Samtidigt riskerar det leda till ett Europa med ett Putinmedlöparparti vid rodret i Frankrike. Det skulle bland annat försvåra ett fortsatt och nödvändigt växande stöd till Ukrainas försvar mot Rysslands angrepp.
Det europeiska valresultatet innebär att ID och ECR tillsammans kan samla en femtedel av parlamentet. Skulle man även räkna in en del andra obskyra partier, däribland AFD, blir det en del till.
Men betyder det, att som en del inom den traditionella borgerligheten nu önskar, att EPP bör söka stöd i dessa partigrupper? Nej. Dessa partier utgör fortfarande enbart en del av parlamentet. Kvar finns en bred demokratisk och Europavänlig mitten, bestående av kristdemokrater, moderater, liberalt sinnade och socialdemokrater. Enligt de preliminära resultaten utgör de mer än hälften av EU-parlamentet. Det är en kraft som traditionellt borgerliga, och andra demokratiskt sunda partier, ska dra nytta av – inte förringa.
Det är inte heller en fråga om matematik. Ytterhögerns populism och främlingsfientlighet har inte mycket gemensamt med traditionell borgerlighet. Det bör de borgerliga påminna sig själva om.