Eftersom mätningar just nu ger blocken drygt 40 procent vardera kommer Sverige efter valet inte att vara i närheten av någon form av majoritetsstyre. Förutsatt att inte väljaropinionen svänger mer och snabbare än någonsin förr. Eller om något parti byter linje i regeringsfrågan.
Det vet alla inblandade. Ändå låtsats många som att rikspolitiken fortfarande består av två block, vilket det står var och en fritt att önska. Däremot skapar önsketänkande inte en stabil regering.
Då återstår två alternativ. Antingen samarbetar några partier direkt eller indirekt med SD, vilket det finns borgerligt sinnade som vill. Eller så bildar man regering över blockgränsen.
Det kan vara allt från en koalition mellan S och M, som krönikören Sofia Nerbrand förklarade nackdelarna med på dagens ledarsida, till att alla allianspartier samarbetar med S och/eller MP. Alternativt kan Centern och Liberalerna regera med Socialdemokraterna och kanske Miljöpartiet, beroende på hur riksdagsmandaten fördelas.
Det senare har länge varit Socialdemokraternas dröm. Partiet har åtminstone sedan 2013 flirtat med L och C. Sträckt ut en hand, som Stefan Löfven (S) kallar det.
I morse drog S det hela ett steg längre, gick ner på knä och friade, genom att partisekreterare Lena Rådström Baastad och närings- och innovationsminister Mikael Damberg på Expressens debattsida dels gratulerade Centerpartiet på födelsedagen. Dels påminde om de senaste hundra årens S- och C-samarbeten som ”har varit bra för Sverige”.
Inviten avfärdades genast av Annie Lööf (C) på Twitter: ”Sverige behöver ett nytt ledarskap och en ny Alliansregering. Det är detta vi kommer att söka stöd för i höstens val, tillsammans med de andra allianspartierna. (S) är välkomna att stödja en alliansregering för att ta ansvar för landet.”
Det är en onödigt hård ton. Inte minst eftersom hon i en intervju i Dagens Nyheter i februari sa att C är ”berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet”, och exemplifierade med att det kan innebära att allianspartierna, S och MP försöker ”hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt”.
På samma sätt har Jan Björklund (L) vid flera tillfällen öppnat upp för blocköverskridande regeringslösningar.
Här inflikar blockförespråkarna ofta att L och C inte ska lägga sig platt och vara dörrmattor åt Stefan Löfven, vilket det givetvis inte är tal om vid ett samarbete. Koalitioner handlar om att ge och ta, och S har mycket att bevisa när det kommer till givande.
Det är just därför Annie Lööf bör sänka garden. Tillsammans kommer C och L sannolikt att ha runt 15 procent efter valet i september. Spelar de korten rätt och sätter hårt mot hårt i regeringsförhandlingarna har de stora möjligheter att verkligen få valuta för riksdagsmandaten.
Därmed tar de även ett stadigt grepp om regeringsbildningen och skapar en position åt sig själva där de har ett avgörande inflytande. Inte bara under nästa mandatperiod, utan för en lång tid framöver i svensk politik.