Samtidigt är båda nödvändiga. Även om oväntade händelser kan ställa allt på ända måste vi ha någonting att utgå ifrån.
50 000 eller 100 000? Shorts eller täckjacka? Bäst att packa ner ett extra paraply!
Därför ska den nya prognosen, som Migrationsverket lämnade till regeringen i går, tas med en stor nypa salt. Det uppskattade huvudscenariot på 60 000 asylsökande i år – en markant minskning från februariprognosen – slår egentligen bara fast att Sverige sannolikt kommer att vara ett betydande migrationsland i många år framöver och att vi behöver bygga ett system som håller för större volymer. Det handlar dels om att snabba på asylprocessen. Dels om att korta tiden från ankomst till jobb och egen försörjning, vilket sker via svenskundervisning, skyndsam validering, yrkesbildning och praktik.
Dessutom krävs, förutom fler arbetstillfällen som inte förutsätter längre utbildningar, en fungerande bostadsmarknad, bättre pendlingsmöjligheter och tillgång till fortbildning under hela yrkeslivet. Låt oss heller inte glömma att långa väntetider, i värsta fall i sysslolöshet, gör att flyktingar precis som alla andra förlorar motivationen.
För, och detta har sagts förr och det kommer att sägas igen, integrationen kommer inte att lyckas om vi vägrar att öppna upp arbetsmarknaden. Inte först när en person har varit här i åtta år, vilket är den genomsnittliga tiden för nyanlända att komma i arbete, utan så fort det bara går.
Enligt professor Jennifer Hunt är den viktigaste jobb- och integrationsåtgärden att se till att alla får lära sig språket (Dagens Nyheter, 26/4). I ett inledningsskede kommer det att kosta, men investeringen betalar sig på sikt, både i form av högre skatteintäkter och genom att ett ökat utbud av arbetskraft öppnar upp för mer specialisering. Det senare eftersom fler arbetstagare, rätt hanterat, leder till en utbyggd service- och tjänstesektor, vilket möjliggör för fler att köpa tjänster privat så att de därmed kan ägna mer tid åt de uppgifter som de är bäst på, något som i sin tur ytterligare ökar efterfrågan på andra människors tjänster. I kombination med någon sorts instegs- eller nystartsjobb (kärt barn har många namn) som sänker anställningskostnaden under en övergångsperiod är det rätt väg att gå.
Men – nota bene – att öppna upp för fler jobb i servicesektorn, inledningsvis till en lägre kostnad, betyder inte att vi ska godkänna stagnation. Det måste finnas karriär- och fortbildningsmöjligheter och framför allt nolltolerans mot att låta arbetslöshet och låglönejobb gå i arv.
Därför kan vi aldrig acceptera att de barn som verkligen behöver skolan som trampolin, inte sällan går i de skolor som har sämst förutsättningar. För i viss mån kan man efter ett tag ge upp på vuxna människors utbildning. Däremot får vi aldrig ge upp på barnen.