Vid spänt omvärldsläge bör man fästa blicken på svagheterna i vårt lands säkerhet. En sådan är riksdagens tredje största parti – Sverigedemokraterna.
SD är ett problem i åtminstone tre avseenden. För det första ingår Sverigedemokraterna i en internationell koalition med politiker som är allierade med den ryska regimen. Så är fallet med partierna från Nederländerna, Italien och Bulgarien i SD:s grupp i Europaparlamentet.
För det andra intar SD gärna ståndpunkter och förmedlar budskap som ligger i linje med ryska statens intresse. I sitt valmanifest skriver SD att ”Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna”. Partiet röstade nej i Europaparlamentet till EU:s associeringsavtal med Ukraina och tog ställning mot Sveriges värdlandsavtal med Nato.
I SD:s nätkanaler framställs Försvarsmakten som försvagad av politisk korrekthet och hbtq, vilket är ett stående tema i den ryska regimpropagandan.
För det tredje har Sverigedemokraterna svängdörrar för personer som är direkta säkerhetsrisker. SD har på sitt riksdagskansli haft en anställd som genom åren uppträtt under fem olika identiteter och misstänks för kontakter med rysk underrättelsetjänst. Dessa laster hindrade inte honom från att efter avskedet från kansliet bli redaktör på en inofficiell SD-sajt.
Dagens Nyheter tar i sin partiledarintervju (6/2) med Jimmie Åkesson (SD) upp ett annat exempel: Den förre partiledaren Mikael Jansson satt mellan 2010 och 2018 för SD i försvarsberedningen och i riksdagens försvarsutskott där han fick känslig information om Sveriges försvar. När han senare lämnade SD och blev medlem i partiet Alternativ för Sverige reste han till Ryssland på ett möte arrangerat av den ryska regimen.
När Åkesson ställs inför detta i intervjun är hans reaktion att han inte har noterat saken förrän nu och ”inte reflekterat över det överhuvudtaget”.
Åkesson har givetvis alltid varit medveten om Janssons liksom andra sverigedemokraters förehavanden av det här slaget. Ytterligare ett exempel är den tidigare SD-toppen Erik Almqvist som efter den så kallade järnrörsskandalen flyttade till Ungern, fortsatte jobba med SD:s nätprojekt och startade senare en mediekanal där nuvarande SD-politiker framträder. Parallellt med detta gör Almqvist insatser i den ryska regimens tjänst, som att agera ”valobservatör” på det ockuperade Krim.
Denna kombination, svängdörrarna mot putinism och partiledarens acceptans av dessa relationer, gör Sverigedemokraterna till en fara för landets försvar i klass med det som VPK utgjorde under kalla kriget. Följdriktigt borde SD behandlas på samma sätt som kommunisterna vid den tiden. Partiet bör hållas borta från försvarsfrågorna – utestängas åtminstone från försvarsberedningen och försvarsutskottet.
SD som en säkerhetsrisk i det politiska arbetet är en fråga för alla de övriga sju riksdagspartier att hantera. Särskilt ansvar ligger dock på dem som vill ta in SD i sitt tilltänkta regeringssamarbete.