I flera utspel har Eskilstunas ledande moderata politiker, kommunalrådet Jari Puustinen, propagerat för återkommande narkotikatester av såväl kommunens samtliga anställda som stadens gymnasielever.
Skälet för förslagen – att minska användningen av narkotika i staden – finns det inget att invända emot, tvärtom. Det finns all anledning för kommunen att arbeta mot droger. Men den föreslagna metoden, och underlaget som anförs, lämnar tyvärr allt övrigt att önska.
I Eskilstuna bestämmer den styrande majoriteten (M+S) hur skattepengarna ska användas. Man kan ha synpunkter på hur de fördelas men det är ytterst en politisk avvägning. Däremot har man som skattebetalare rätt att kräva att skattepengarna inte slösas bort och att de inte används på ett sätt som strider mot gällande lagstiftning.
Men det håller inte Jari Puustinen med om. Han anser i stället att det är politikens uppgift att ”kunna utmana lagstiftningen när den inte hänger med i utvecklingen av samhället.”
Så låt oss granska hans argument för att bryta mot lagen.
Det saknas säker information kring antalet personer som använder narkotika i Sverige. Enligt Puustinen finns dock ”tydliga mätvärden i avloppsvattnet som visar att droganvändandet är väldigt högt i vår stad.” Högt jämfört med vad anger han inte. Inte heller hur mätningarna utförts eller av vem.
Han lägger inte heller fram några bevis på att droganvändande skulle vara särskilt vanligt just bland kommunens anställda.
Allmänna drogtester av offentligt anställda är förbjudet enligt grundlag, närmare bestämt Regeringsformens skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp, vilket inbegriper provtagningar såsom drogtestning (RF 2:6). Det finns visserligen undantag till denna regel som ger offentliga arbetsgivare rätt att testa. Men det måste då, enligt 30 § lag om offentlig anställning, finnas goda skäl. Enligt lagen rör det sig risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom. För vissa anställda finns således en möjlighet för arbetsgivaren att kräva drogtester – men långt från alla kommunalt anställda har anställningar som innebär denna typer av risker.
Anställda i den privata sektorn omfattas inte av grundlagens skydd. Men det är fortfarande inte som Puustinen tycks tro fritt fram för arbetsgivarna att testa. Arbetsgivarens skäl för att genomföra drogtester måste vägra tyngre än arbetstagarens rätt till integritet. Artikel åtta i Europakonventionen för mänskliga rättigheter, lag, kollektivavtal och andra avtal samt det som anses vara god sed på arbetsmarknaden sätter gränser.
Puustinens skäl för att testa handlar om att visa tredje man att ”arbetsgivaren tar sitt ansvar” och gör vad den kan ”för att motverka att personal är påverkad av narkotika under arbetstid.” Den typen av signalpolitiska skäl väger inte tungt. Inte ens för privata arbetsgivare.
Svepande hänvisar Puustinen även till rapporter som visar att drygt var tjugonde drogtest som tas på företag är positivt och oftast är det då kokain. Vilka dessa rapporter är berättar han inte. Inte heller hur de utförts. Det kan ju exempelvis röra sig om personer som arbetsgivaren har haft skäl att misstänka använder droger. Då är inte resultatet representativt för alla personer på en arbetsplats.
Jari Puustinen vill även införa drogtester i Eskilstunas gymnasieskolor. Inte heller detta är fritt fram för kommunen att införa. Eleverna omfattas av samma grundlagsskydd som kommunens anställda. Genom rättspraxis har man kommit fram till att slumpmässiga tester kan genomföras i en grupp elever förutsatt att eleven – och om den är under 18 år även vårdnadshavaren – först gett sitt godkännande. Det är dock viktigt att det rör sig om ”reell frivillighet”. Ingen elev ska ha någon invändning mot eller känna sig pressad att lämna ett prov.
Intressant är att inte ens de som tycker drogtester i skolan är en bra idé kan visa att de har en avkylande effekt på användningen av narkotika bland eleverna. Tvärtom finns inget stöd i forskningen för detta.
Det viktiga för Jari Puustinen.är uppenbarligen att kommunens majoritet signalerar att den ser allvarligt på droganvändande. Inte att den inför åtgärder som bevisligen är effektiva och förenliga med den lagstiftning, som ska skydda invånarnas grundläggande mänskliga fri-och rättigheter.
Det hela kokar ned till att Eskilstunas skattebetalare förväntas stå för notan för en illa underbyggd politik som inte kan beskrivs som något annat än populism.