En majoritet av landets regioner erbjuder inte PCOS-patienter hårborttagning med laser.
Det är en samhällsdebatt som många vill föra – men ännu fler vill ignorera. Frågan om vilken typ av vård och vilka behandlingar som våra regioner ska tillhandahålla.
Nyligen rapporterade P4 Västmanland om en kvinna som lider av hormonsjukdomen polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS) som drabbar 10– 15 procent av alla kvinnor i fertil ålder. För kvinnor som lider av PCOS kan det bli svårare att bli gravid. Över tid finns det även en ökad risk att bland annat drabbas av hjärt- och kärlsjukdom och typ 2 diabetes.
Men det var inte detta som radion fokuserade sitt reportage på, utan ett annan vanlig följdverkan av sjukdomen: "manlig hårväxt".
Kvinnan är kritisk till att PCOS-patienter i Västmanland – i likhet med de i Sörmland – själva får bekosta hårborttagning med laser. Att vården inte är lika över landet.
I dag erbjuder åtta av Sveriges 21 regioner hårborttagning för kvinnor med PCOS och manlig hårväxt. Tretton regioner gör det inte.
Att det är besvärligt för kvinnor med kraftig hårtillväxt på kroppen, till exempel i ansiktet, på bröstet, magen och låren, är inte svårt att förstå. Men att det är jobbigt och kan upplevas som genant är inte samma sak som att regionerna ska erbjuda hårborttagning med laser – en behandlingsmetod som dessutom varken anses vara tillräckligt effektiv eller är sjukvårdens förstahandsval för att motverka ökad kroppsbehåring.
Sjukvården har en begränsad pott pengar. De måste gå dit de gör mest nytta. I det perspektivet är det faktiskt konstigare att åtta regioner erbjuder hårborttagning med laser än att 13 inte gör det.
Framöver kommer vi dessutom att behöva vänja oss vid att regionernas vårdutbud stadigt kommer att minska. Gränsen för den skattefinansierade vården som regionerna erbjuder och den vård man förväntas bekosta själv kommer att flyttas i allt snabbare takt.
Den här utvecklingen beror på flera faktorer, som bottnar i att hälso- och sjukvården blir allt dyrare.
Kostnadsökningarna beror till stor del på något som är väldigt positivt: Nya effektivare behandlingsmetoder som gör att fler sjukdomar kan förebygga och att fler patienter kan behandlas för sin sjukdom, få bättre livskvalitet och leva längre.
En annan orsak är den demografiska utvecklingen. Andelen äldre i befolkningen ökar snabbt. Risken att drabbas av sjukdom ökar med stigande ålder. Fler äldre innebär därför också fler patienter.
Men att fler kan behandlas under en längre tid innebär samtidigt att sjukvården måste prioritera. Det är inte alltid lätt, men det finns många lågt hängande frukter att plocka – för den som vill.
Förra året undersökte Socialstyrelsen regionernas följsamhet till de nationella behandlingsriktlinjernas rekommendationer.
Regionerna är visserligen inte tvingade att följa dessa. Men de borde ändå själva vilja följa rekommendationerna om att viss vård inte bör ges. Det är åtgärder som det, enligt Socialstyrelsen, inte finns vetenskapligt stöd för, inte gör någon nytta eller till och med kan vara direkt skadliga för patienten och dessutom är förknippade med höga kostnader.
Andelen äldre i befolkningen ökar snabbt. Risken att drabbas av sjukdom ökar med stigande ålder. Fler äldre innebär därför också att patienterna blir fler.
Utöver dessa åtgärder bidrar dessutom överdiagnostik, överbehandling och bristande koordinering av vården till att vården blir dyrare och mer ineffektiv.
Och det är inte en försumbara summor som det här handlar om. Enligt Svenska läkaresällskapet beräknas minst 20 procent av sjukvårdens resurser gå till spillo, genom användning av tester, undersökningar och behandlingar som inte är av värde för patienterna.
Det saknas pengar i regionerna. Alla regioner borde därför jobba med att minska den onödiga vården och få stopp på bruket av overksamma behandlingar.
Men det lär lite si och så med viljan att jobba med dessa frågor i regionerna, enligt Socialstyrelsen. Vårdgivare fortsätter att använda flera av åtgärderna som myndigheten skarpt avråder ifrån. Som skäl uppges ofta individuella bedömningar och att patientens egna önskemål har betydelse.
Detta trots att annan nödvändig vård och behandling då kan trängas bort.
Det är inte på något sätt acceptabelt.
Patienter måste acceptera att de själva behöver betala för mer vård och behandling utifrån skrivelsen i hälso- och sjukvårdlagens portalparagraf om att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
Det kan tyckas trist och orättvist att inte få hjälp med det man tycker är jobbigt som generande hårväxt. Men alternativet, att den som fått diabetes eller hjärt- och kärlsjukdom inte får bästa tillgängliga vård är faktiskt värre. Regionerna kommer inte att kunna erbjuda all vård till alla.