Barn borde ha en självklar rätt att växa upp i hem fria från våld och övergrepp. Tyvärr är det inte så. Frågan är därför hur barnen bäst kan skyddas. Bättre lagstiftning behövs. Men det räcker inte att enbart stifta nya lagar. De som ska hantera lagstiftningen måste också ha rätt kompetens att hantera fallen, som ofta är svåra och komplicerade. I dag brister många gånger den här kompetensen i flera led. Något som sällan uppmärksammas i debatten.
Varje år sker det som inte får hända. Barn mördas av sina egna föräldrar eller vårdnadshavare. Trots att många av dessa familjer har haft omfattande kontakter med olika samhällsaktörer, som hälso- och sjukvården och socialtjänsten, har familjerna fallit mellan stolarna. Barnen har inte fått den hjälp och skydd de skulle ha behövt.
Varje gång det händer är det lika svårt att ta in. Den kollektiva ilskan och upprördheten som uppstår är befogad.
Kraven på åtgärder som brukar följa har i ett fåtal fall förvandlats till en lag, som fått namn efter barnet som dött. I snart 20 år har exempelvis lex Bobby funnits. Uppkallad efter en pojke som misshandlades och torterades till döds av sin mamma och styvfar. Lagen syftar till att ge regeringen det beslutsunderlag de behöver för att kunna fatta beslut om åtgärder som ska förebygga att barn far illa.
Men antalet barn som mördas av sina föräldrar har inte blivit färre. Omkring fem barn dödas varje år. Lex Bobby har därför återkommande kritiserats för att vara för tandlös.
”Lilla hjärtat”, dog efter att kammarrätten beslutat att hon skulle flytta hem till sina biologiska föräldrar från det familjehem hon bott i hela sitt liv. Även detta fall har gett upphov till en ny lag ”lex Lilla hjärtat” som ska stärka familjehemsplacerade barns rättigheter i samband med att det beslutats om att de ska lämna hemmet. Men även denna lag har kritiserats för att vara för tandlös.
Nu är en tredje lag på väg, lex Tintin, döpt efter en pojke som dödades av sin pappa i samband med ett av tingsrätten beslutat umgänge.
I veckan presenterade regeringen en lagrådsremiss, som bland annat slår fast att barnets bästa ska gå före rätten till umgänge med en förälder. Ett annat förslag är att domstolar, i vissa svårbedömda fall, ska bli skyldiga att hämta in ett sakkunnigutlåtande från en psykolog vid bedömningen om ett barn riskerar att fara illa.
Det låter bra och ändringarna är behövliga, men som i alla fall när det gäller barn som far illa räcker det inte bara att skärpa gällande lagstiftning. Det finns redan gott om lagar och regler som syftar till att skydda barn. Problemet är att de inte alltid används eller åtminstone inte på rätt sätt.
För hur man än vrider och vänder på det här frågorna slutar det alltid med att det måste finnas en människa som är tillräckligt kompetent att göra sitt jobb.
Om socialsekreteraren exempelvis inte riktigt vet vilken fakta hen ska trycka på i tingsrätten hjälper det inte med en skärpt lag. En skicklig domare kan, med hjälp av så kallad materiell processledning, väga upp en del av dessa brister. Men saknar domstolen tillräcklig barnrättskompetens går man lätt från illa till värre – oavsett om det handlar om processledning eller bevisvärdering.
Vill man hindra att fler barn far illa behöver därför fokus i denna debatt även hamna på hur kompetensen hos dem som ska tillämpa lagarna kan förbättras.