Vad skulle hända om det skickades ut ett pressmeddelande om att nästa kärnkraftverk som ska byggas skulle placeras någonstans i Eskilstuna?

Det går på goda grunder att anta att det skulle bli ett herrans liv. Att många av kommunens invånare skulle ha invändningar mot att det skulle byggas ett kärnkraftverk "runt knuten".

Men Eskilstuna kommun skulle däremot tiga och acceptera beslutet. Åtminstone om man utgår från vad kommunen skriver i sitt remissvar till den statliga promemorian ”Ny kärnkraft i Sverige”, i vilken det lämnades förslag på hur förutsättningarna för att tillåta uppförande och drift av nya kärnkraftsreaktorer skulle kunna utvidgas. 

I sitt kortfattade remissvar daterat den 13 mars 2023 skriver kommunen bland annat: ”För att få en effektiv och förutsägbar tillståndsprocess bör det kommunala vetot utredas vidare, samt att t ex tydliga beslutskriterier tas fram. I dag finns ingen tidsgräns och kommunen kan ändra sitt beslut i ett senare skede – vilket inte skapar en effektiv och förutsägbar tillståndsprocess. Eskilstuna kommun har i tidigare utredningar kring det kommunala vetot för vindkraft menat att det ska räcka med att kommunen pekar ut lämpliga platser för prövning av vindkraft i översiktsplanen. Utöver det behövs inte ett kommunalt veto. Kommunen står kvar vid den ståndpunkten.”

Eskilstuna kommun har alltså länge lobbat för att det kommunala vetot ska avskaffas – i synnerhet sent i processen. Man tycker att det både ska gälla för vind- och kärnkraft.

Det är inte utan att tankarna går till prästen som i predikstolen uppmanade sin församling: ”Ni ska leva som jag lär – inte som jag lever”.

För när det väl kom till kritan hade den politiska majoriteten (S+M) inga problem att använda sitt veto i ett sent skede för att stoppa planerna på en vindkraftpark i Näshulta.

Beskedet om vetot lämnades i början av mars av kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) och kommunstyrelsens andre vice ordförande Jari Puustinen (M) på en presskonferens utanför Klosters kyrka. 

Majoritetens politiska kovändning var oväntad. I slutet av januari frågade tidningen Jimmy Jansson om kommunen skulle använda sitt veto. Då sa han: ”Nej, jag har svårt att se det. Kommunen skulle uppfattas som djupt oseriös och oberäknelig för privata investerare då och vad markägare gör i detta avseende är inget kommunen ska överpröva i onödan.”

Nu kan man naturligtvis hävda att majoriteten hade sin fulla rätt att göra en kovändning i frågan. Det kommunala vetot finns fortfarande kvar och det finns därför inget formellt hinder för kommunens politiska ledning att använda det. 

Det är snarare en fråga om trovärdighet. Att man under en lång tid kämpar för att vetot ska avskaffas och sedan när det börjar brännas under fötterna inte låtsas om att man stått på remissinstansernas teoretiska barrikader.

Att politiker faktiskt lever som det lär är en fråga om tillit och väljarnas tilltro. Väljarna ska kunna lita på att de politiker de röstat fram faktiskt gör det de lovar. Att de står för det de säger. Eller åtminstone att de inte börjar skylla på allt och alla andra, när de inte lever som de lär. 

Det är väl bara att hoppas att det där pressmeddelandet om kärnkraftverket i Eskilstuna aldrig skickas ut.