Hux flux var pengarna borta. Det handlar om Vetenskapsrådets pengar till biståndsforskning. Regeringen kapade pengapåsen dagen innan midsommar. Från om med en vecka senare fick rådet inte bevilja pengar till fler forskningsansökningar. Kvar fanns skattemedel att fördela på de projekt som redan fått bifall.
Bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M) påstod till Dagens Nyheter att pengakapningen handlar om att skattemedel ska användas effektivt. Även Ukrainas återuppbyggnad är tydligen del i motiveringen. Och visst ska biståndspengar användas där de gör mest nytta. Och ja, Sveriges och andra länders, stöd behövs vid återuppbyggnaden av Ukraina. Men är detta hugg i biståndsforskningens budget verkligen bästa vägen framåt?
Vissa effektiviseringar kan vara motiverade på biståndsområdet. Men klimatförändringar, krig i närområdet och massflykt världen över talar emot det omtag regeringen gör just nu. Pengahugget slår mot forskning om fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, hälsa och jämställdhet i ekonomiskt svaga och konfliktfyllda länder. Det är kunskap regeringen kunde dragit nytta av.
Forskningsfältet kommer inte bli helt utslaget. Kvar finns omkring en halv miljard forskningspengar hos Sida. Men även den budgeten kapades med hälften vid årsskiftet. Det ligger givetvis i regeringens rätt att göra den sortens prioriteringar. Dock är det svårt att se hur det ligger i Sveriges intresse.
Sättet vilket regeringen gett sig på biståndsforskningen är dessutom mycket tveksamt. De hastiga kapningarna av Vetenskapsrådets pengar ledde till att omkring 250 ansökningarna blev gjorda helt i onödan. Kanske veckor av planering, förberedelser och inte minst upprättande av nödvändiga internationella kontakter – innan ens ansökan lämnats in – rakt i soptunnan! Så slösar man med skattebetalarnas pengar och forskares tid och förtroende. Vilka andra forskningspengar är regeringen beredd att plocka bort i sista minuten?
Regeringens syn på den fria forskningen kan ifrågasättas. Det var inte så länge sedan utbildningsminister Mats Persson (L) fick kritik för att ha halverat universitetsstyrelsernas mandatperiod från tre år till 17 månader. Skälet: Att få in personer med säkerhetspolitisk kompetens. Och visst, det finns skäl för svenska universitet att stärka sin kompetens i denna fråga. Men detta framstår inte som det bästa sättet att styra upp säkerhetspolitisk kompetens. Regeringen bör dessutom vara försiktig med att försvåra rekrytering till universitetens styrelser. Det ligger nära till hands att misstänka att detta är del i en politisk styrning av universitetsvärlden som är direkt olämplig.
Regeringen med SD har mycket att bevisa. Statsminister Ulf Kristersson (M) gjorde klart i regeringsförklaringen att han vill värna den fria forskningen och bedriva effektiv biståndspolitik. I stället ser vi begynnande drag av olycklig styrlust och bromsande av biståndsforskning. Detta beteende får regeringen inte göra till vana.