Så är det med assistansersättningen, som tidningen granskar den här veckan.
Trots att antalet brukare knappt har ökat och inga nya politiska beslut har fattats, har kostnaderna för personlig assistans nästan fördubblats på cirka tio år. Samtidigt har det ena fusket efter det andra uppdagats, med brottslighet, vanvård och människor som har spelat funktionshindrade för att lura till sig pengar.
"Det är inte hållbart", som barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) uttrycker saken.
Det värsta med fusket är inte kostnaden i sig, som Försäkringskassan uppskattar till runt 3 av de 30 miljarder kronor som assistansen kostar per år. Det värsta är sveket mot de funktionshindrade, som inte får den assistans de har rätt till och på sikt kan få sämre villkor på grund av att andra har skott sig på deras bekostnad. För varje skandal som rullas upp minskar allmänhetens förtroende för assistansreformen och därmed hotas betalningsviljan.
Den urgröpningen är det största hotet för dem som behöver stödet mest. De som är helt beroende av andra för att ta sig ur sängen och få i sig mat. Som behöver en annan persons händer och muskelkraft för att kunna leva så vanligt som möjligt, med vänner, intressen och fredagsnöjen.
"Utan personlig assistent är jag ingenting", skriver exempelvis den cp-skadade och rullstolsburna komikern och skådespelaren Jesper Odelberg i gårdagens Expressen. Han påpekar att han varken hade kunnat jobba eller studera utan sina assistenter, vilket understryker vikten av att assistentpengarna går till det de är avsedda för.
Därför är det varmt välkommet att Försäkringskassan skärper tillsynen och det är av högsta vikt att oseriösa aktörer får sina tillstånd återkallade. Dessa kontroller tyder varken på cynism eller hjärtlöshet. Däremot är det både cyniskt och hjärtlöst – till och med tjänstefel – att låta funktionshindrade som i många fall saknar röst vanvårdas i sina hem, eftersom assistansbolaget lägger en stor del av pengarna i egen ficka i stället för att sköta sitt uppdrag.
Det ökade behovet av granskning betyder inte att 30 miljarder kronor nödvändigtvis är en för hög årskostnad för den personliga assistansen. Hur mycket pengar som betalas ut ska grunda sig i hur många som har behov av stödet och hur många timmars stöd varje person är i behov av.
Dessutom bör kostnaderna inte ställas mot siffran noll. I många fall skulle det enda tänkbara alternativet till assistans vara att den funktionshindrade bodde på institution. I andra skulle en stor arbetsbörda läggas på de anhöriga, som sannolikt knappt skulle hinna förvärvsarbeta, vilket blir ett betydande samhällsekonomiskt bortfall.
Det alternativet är inte önskvärt för någon. Varken för de anhöriga eller samhället i stort – och definitivt inte för de funktionshindrade. Därför måste den personliga assistansen vaktas för att värnas.