Social trygghet och god levnadsstandard kan bara bestå om de vilar på effektiv produktion. Denna utvecklas av kunskap och konkurrens. Den undergrävs om företags- och andra intressen kan skydda sig bakom regleringar, tullar, skatteprivilegier eller frånvaro av effektivitetshöjande upphandling.
Detta är kärnan i en liberal syn på ekonomi, arbetsmarknad och offentlig sektor, och det bortses det ofta från, till höger och till vänster.
I ett liberalt skattesystem ska det löna sig att arbeta, med likvärdiga villkor för löntagare såväl som egenföretagare. Men det finns intresseorganisationer som främst vill ha gruppvisa förmåner eller låg beskattning av kapitalvinster.
De så kallade 3:12-reglerna har urartat till att arbetsinkomster för vissa grupper av höginkomsttagare kan förkläs till kapitalinkomst med särskilt låg skattesats. Det går inte att försvara. Det är motsatsen till liberal skattepolitik.
Företag i skattefinansierade verksamheter fyller sin uppgift om de bidrar till att hålla uppe prestationer, kvalitet och effektivitet. Här blir det inte sällan en skillnad mellan liberalt inriktad politik och vad företags- eller yrkesintressen önskar.
Det kan vara skönt att slippa ambitiös kvalitetskontroll. Likaså regler som stänger möjligheter att få mer lönsamhet och bekvämare jobb genom russinplockning, med bra betalt för enklare uppgifter medan mer krävande patienter eller elever undviks.
I sjukvårdens och skolans regelverk och ersättningssystem finns en del att rätta till. För stor hänsyn till privata sjukvårds- och skolföretag har ibland gjort att privatisering inte följts av tillräckliga krav.
Vaksamheten har varit för svag när företagsintressen sökt lättförtjänta pengar genom att prestera för lite. Nätläkarbolagens affärsidé är läkare som aldrig ska behöva möta patienter personligen, men skicka över det mer arbetskrävande på andra. De undergräver primärvårdens centrala roll för hälsa och vårdeffektivitet.
Att primärvårdens patienter ska få del av ett på bred front infört fastläkarsystem finns nu i fyrpartiavtalet mellan S, MP, C och L. Det blev till sist möjligt med socialdemokratisk medverkan.
Men detta mångåriga liberala krav lämnades utan åtgärd under åtta års alliansregering. Vårdkoncerner ville ha etableringsfriheten. En del var inte så intresserade av kraven på prestationer som följer av en fastläkarordning.
Ännu ett exempel är antagningsreglerna med fleråriga köer, som lett till att bolags- och stiftelseskolor ofta har ett mer lättarbetat elevunderlag. Det har utvecklats så att det motverkar en liberal utbildningspolitik som ska ge kunskap till alla oavsett föräldrarnas yrke och bakgrund.
Men detta är avsteg och avarter, som gruppintressen uppnått, så att de lyckats försvaga eller urholka liberala reformer.
Sådana reformer har inte tagit kål på svensk välfärd. Det är tvärtom de som räddat den, från 1989-90 och framåt.
Sverige har klarat ekonomi, sysselsättning och välfärd betydligt bättre än en lång rad europeiska länder.