I en debattartikel i tidningen varnar riksdagsledamoten från Eskilstuna Hans Ekström (S) för de allvarliga konsekvenser som regeringens politik kommer att leda till.
Och det vore snarast tjänstefel om han inte kritiserade regeringen. Men man skulle ändå önska att argumenten var lite vassare. För om det här är de bästa argumenten som Socialdemokraterna har att erbjuda i rikspolitiken finns det anledning att bli orolig.
Hans Ekström dundrar exempelvis över att regeringen väljer att sänka skatten för de som tjänar allra mest. Men han nämner inget om att detta helt ligger i linje med intentionerna i den stora skattereform som S och dåvarande Folkpartiet gjorde upp om 1990–1991.
En bärande del av den var att ingen skulle behöva betala mer än hälften av sina inkomster i skatt.
Sedan dess har regeringarna lagat och lappat på det som kom att kallas århundradets skattereform. Den gäller än – men löftet att ingen skulle behöva betala mer än 50 procent av sina inkomster i skatt övergavs i praktiken redan efter några år.
De senaste åren har dock skatten på de allra högsta inkomsterna minskat.
I Sverige är inkomstskatten progressiv. Det innebär att marginalskatten, den skatt som man betalar på den sist intjänade kronan eller annorlunda uttryckt den högsta skattenivån man har på sin inkomst, blir högre ju mer man tjänar.
Det regeringen vill göra nu är att sänka den högsta marginalskatten från 55 till 52 procent.
Med andra ord får en del svenskar fortfarande betala mer än hälften av sin inkomst i skatt.
Spelar det någon roll då? Man kan väl, som Hans Ekström, tycka att högavlönade har råd att avstå mer. Att det är fördelningspolitiskt vettigare om undersköterskan, busschauffören och den butiksanställda i stället fick mer pengar.
Det är bara det att Hans Ekström inte förklarar var pengarna ska komma ifrån. Hans utspel blir därför mest tom retorik.
Men även personer som inte tjänar så mycket skulle tjäna på skattelättnader. I ett internationellt perspektiv beskattas både låg- och höginkomsttagare riktigt högt i Sverige.
Hur mycket vi betalar i skatt påverkar hur mycket vi jobbar. Skatteforskarna ger tydliga besked på det här området: Sänkta marginalskatter ger mer klirr i statskassan.
Skatter påverkar hur vi beter oss. Det är en slutsats som är ganska självklar på vissa områden. Skatter på alkohol och tobak är exempelvis – med rätta – höga i syfte att minska konsumtionen.
Men i den svenska samhällsdebatten verkar det vara extremt svårt för somliga att ta till sig det faktum att det här även gäller på andra områden. När skatterna på arbete blir riktigt höga är det många som väljer att gå hem i stället för att jobba fler timmar.
När skatterna sänks får det motsatt effekt – fler arbetade timmar. Skatten på varje hundralapp minskar men antalet hundralappar som det går att ta ut skatt på blir fler.
Staten, regionerna och kommunerna får in mer i skatt och den som jobbar får samtidigt mer över i den egna plånboken. Det senare är pengar som kan användas till konsumtion, vilket bidrar till ökad tillväxt.
Socialdemokraterna hade inga bekymmer att förstå det här i början av 1990-talet. Varför är det så svårt nu?