Sverigedemokraterna har under hösten haft en uppgång i opinionen. Mycket tyder på att partiet har tagit röster från Socialdemokraterna och Moderaterna och det söks förklaringar. I onsdags ställde Dagens Nyheter frågan till bland andra kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S).

– Vi måste vara ett parti som är något vänster om mitten och tar strid för vanligt folk. Det upplever jag inte att S gör, säger han.

DN konstaterar att Jansson tillhör dem i partiet som vill se en ”hårdare migrationspolitik” men låter honom spinna på ett annat spår:

– Det grundläggande kontraktet som S alltid stått upp för, med ordning och reda på arbetsmarknaden och där välfärden har tillräckliga resurser, har börjat vackla mellan socialdemokratin och inte minst LO-väljarna. Det är ett jävla bekymmer.

Detta är alltså Janssons förklaringsmodell: Socialdemokraterna är inte tillräckligt trovärdiga i traditionella S-frågor som arbetsmarknad och ”välfärd”, och tar inte tillräckligt tydlig ställning för en mer restriktiv invandringspolitik. Begreppet ”vanligt folk” vävs in i detta resonemang.

Men vad är det för ”vanligt” folk som socialdemokratin inte tar strid för från en position till vänster om mitten? Och vad skiljer detta vanliga folk från det där andra, ovanliga?

Begreppet är visserligen något flytande men en invand socialdemokratisk definition är att se alla som inte tillhör de privilegierade samhällsklasserna i toppen som vanligt folk. Det är möjligt att Jimmy Jansson delar den bilden, när frågan ställs just så. Men det är inte det som har utmärkt hans politik. 

Visst bryr sig Jansson om vanligt folk, men bara om detta folk är någorlunda välanpassat med jobb och egen bostad, eller på god väg mot dem. Fattiga, arbetslösa och invandrare med lång väg till etablering faller utanför ramen för vanligt folk. Tiggare ska fösas bort.  Dåligt bemedlade invandrare ska svältas ut från Eskilstunas bostadsmarknad. Flyktingar ska i ökad utsträckning hållas utanför Sveriges gränser.

Det är den politiken som gör det svårt för honom, och stora delar av hans parti, att bemöta Sverigedemokraterna.

SD:s erbjudande till väljarna består inte av en bättre politik för skola, vård och omsorg, eller ens för grundläggande skyddsfunktioner som rättsväsende. Det SD erbjuder är en enkel förklaring som går ut på att alla Sveriges problem är kopplade till invandrare, som är främmande, missanpassade, kostsamma, otacksamma och, framför allt, för många. Lösningen är att de ska bli färre, först med minskad invandring och sedan med ”återvandring”.

Socialdemokrater av Jimmy Janssons sort har inga effektiva motargument mot detta. När SD säger att invandrarna är för många, invänder Jansson inte. Tvärtom, han håller med. Han framför ett snarlikt budskap. Han bekräftar SD:s övergripande analys i stället för att ifrågasätta den.

Partier som stryks medhårs på det sättet brukar ha en behaglig resa i opinionen.