Det satte bankens huvudmän, som är utsedda för att sköta ägarfunktionen, på ett prov som var viktigt inte bara för banken själv, utan även vad gäller förtroendet för sparbanksväsendet i stort.
Huvudmännen bestod också provet. Vid bankens stämma för en tid sedan godkändes revisorernas förslag, bland annat när det gällde vägrad ansvarsfrihet. Det var naturligtvis ett beslut som det var olustigt att behöva fatta. Å andra sidan var trycket i sakfrågan betydande. De genomförda utredningarna och revisorernas kritik visade på en del allvarliga missförhållanden. De hade också kostat en hel del pengar, men inte så mycket att bankens fortbestånd eller självständighet hade blivit hotad.
Som redovisats tidigare här i tidningen beräknas bankens exceptionella kostnader för det som hänt till cirka en kvarts miljard, varav dryga 100 miljoner kronor avser granskning och åtgärd av brister samt fortsatta utredningar och juridiska tvister. Det betyder dock inte samma sak som att var och en av de personer som vägrades ansvarsfrihet ska bereda sig på en skadeståndsprocess med yrkanden om solidariskt ansvar för dessa stora belopp.
Vägrad ansvarsfrihet innebär inte en automatik där styrelseledamoten måste bli stämd inför domstol. Beslutet utsätter inte en prickad person för andra betalningskrav än de som är rimliga med tanke på var ansvaret för felen legat. Kraven måste också vara möjliga att genomdriva i domstol.
Vägrad ansvarsfrihet innebär att bolaget eller föreningen – i detta fall sparbanken – inte stänger möjligheten att efter fortsatt utredning väcka talan om skadestånd. En del av kritiken har avsett vissa resor och privata omkostnader som betalats av banken. Annat gäller helt andra slags brister som Finansinspektionen har riktat skarp kritik mot. En prövning kan utfalla på olika sätt för olika ledamöter, som haft olika funktioner och olika mycket medansvar. Det är tänkbart att åtminstone en del frågor kan klaras med förlikning.
Däremot hålls möjligheten öppen att verkligen föra talan om vissa allvarligare frågor. Dessutom ska signalvärdet i beslutet att vägra ansvarsfrihet inte undervärderas. Det är här som själva företagsformen sattes på prov. En sparbanks regionala förankring gör att huvudmännen, men ofta också en del styrelseledamöter, är hämtade från lokal kommun- och ibland landstingspolitik och från bygdens näringsliv. Det innebär att åtskilliga behövt fatta beslut om personer som visserligen inte är så närstående att det varit jävssituation, men å andra sidan är bekanta från den regionala politiken och näringslivsorganisationer.
Sådant ställer krav på eftertanke och förmåga att bortse från både obehag i andra sammanhang och frestelser att kanske kunna sätta dit någon politisk motståndare. Det är i och för sig att vänta att de som utses till huvudmän ska klara detta slags beslut. De hade ett bra underlag från revisorerna och beslutet blev också det rimliga i det läge som var.
Man bör samtidigt ha klart för sig att en ovilja att ta i det obehagliga ämnet skulle ha kunnat skada mycket mer än förtroendet för banken, som genom ny styrelse och ny företagskultur är på väg åt rätt håll. Hela sparbanksmodellen och även banker och annat näringsliv, skulle ha kunnat drabbas av misstro ifall ett nederlag för revisorerna hade spritt ett intryck av att man regionalt eller på annat sätt hade hållit varandra om ryggen.
Beslutet var det rätta. Men även korrekta beslut kan ibland vara värda att notera.