Stat och samhälle är olika saker. Staten är en mekanism för beslutsfattande i frågor som är gemensamma för samtliga människor i ett land. Den tar upp skatt, fördelar resurser och upprätthåller gemensamma regler, ytterst med legitimt våld.
Samhälle är ett betydligt vidare begrepp och rymmer i princip alla mänskliga förbindelser på dess olika arenor. Nationalencyklopedin talar om människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet.
Ibland talar man om civilsamhälle. I snäv mening är det frivilligorganisationer. I vidare betydelse är det alla sammanslutningar som människor kan vara del av utanför familjen och staten.
Den offentliga debatten rör gärna till dessa begrepp. Som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i sitt jultal i söndags. När han talade om samhället menade han oftast, men inte alltid, staten. Ibland slog det rent av över i språklig rappakalja: ”Det missnöje som finns i dag, misstron ifall Sverige klarar av våra utmaningar, tror jag har att göra med att samhället på vissa sätt dragit sig tillbaka.”
Statsministern syftar främst på statliga funktioner som mindre närvarande polis och andra myndigheter, men kanske också delar av civilsamhället, som minskat utbud av privat service, och försvagade frivilligorganisationer på vissa orter och i vissa bostadsområden.
Men samhället, alla människor med band till varandra, drar sig inte tillbaka med mindre än att orten töms på i princip alla sina invånare.
Den här begreppssammanblandningen är inte främst ett teoretiskt problem. Om inte alla kan enas om vissa grundläggande begrepp, blir det svårt att kommunicera och diskutera.
Samtidigt är det omöjligt att inte se detta som något mer än bara en slapphet i språket och tanken. De glidande, egenpåhittade definitionerna andas manipulation. Mer precisa men hårda begrepp som stat, myndigheter och politiska beslut byts ut mot mer inbjudande men i sammanhanget diffusa ord som ”gemensamt”, ”tillsammans” och just ”samhälle”.
”Samhället måste markera mot brottsligheten” betyder i regel inte alla möjliga markeringar från medborgare utan just ny lagstiftning eller fler poliser. När någon säger att en verksamhet måste ”bli kvar i samhällets ägo” innebär det att något även i fortsättningen ska vara statligt eller kommunalt ägt.
Ett och annat tyder också på att socialister rent intuitivt inte upplever någon större skillnad mellan staten och samhället. De ser inte samma värde som exempelvis liberaler av starka, självständiga sammanslutningar av medborgare. De är inte lika noga med att avgränsa staten från civilsamhället.
Man agerar helt enkelt som man pratar.