Svajigt underlag men väl en ny statsminister

Ledare 17 oktober 2022 19:45
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Sörmlänningen och M-ledaren Ulf Kristersson valdes under måndagen till Sveriges nya statsminister.

Äntligen utropade många efter en för Sverige ovanligt lång regeringsbildningstid. Andra var inte lika glada och nöjda – inte ens alla företrädare för de partier som röstade fram Kristersson. 

 

Många liberaler klamrade sig i det längsta fast vid hoppet att L skulle vara garanten för att grundläggande liberala värden inte sattes på spel. Men i fredags grusades de sista förhoppningarna, när M, KD, SD och L presenterade det avtal som ligger till grund för samarbetet.

Före detta L-ledaren Maria Leissner grät, veteranen Barbro Westerholm meddelade att hon överväger att lämna partiet och socialborgarrådet i Stockholm, Jan Jönsson, konstaterade att avtalet var långt värre än väntat. 

Att Liberalernas socialliberala falang öppet gick ut med skarp och omedelbar kritik var i och för sig inte oväntat. Sprickan i partiet som skiljer de som accepterar samarbetet med SD och de som inte gör det har länge varit tydlig – och nu vidgas den ännu mer. 

 

Även om L-ledaren Johan Pehrsons situation är självförvållad är den inte avundsvärd. Krisen i partiet måste hanteras samtidigt som formerna för samarbetet inom den nya koalitionen ska mejslas ut i praktiken. Att man i oktoberavtalet har skrivit ned att samarbetspartierna ska ”uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare” säger en del om vilka utmaningar som väntar. 

För Pehrsons del är dock de interna sprickorna i partiet på sikt ett betydligt större problem. I valet åkte Liberalerna ut ur sju regioner, bland andra Region Sörmland. En grundläggande del av partiorganisationen runt om i landet, i form av förtroendevalda och politiska tjänstemän, försvinner samtidigt som partistödet minskar betänkligt. För ett litet parti med små resurser innebär ett avsevärt ekonomiskt avbräck.

 

Frågan är om det finns tillräckligt med kraft kvar i partiet för den nystart som behövs. Kan man ringa in de frågor som lockar tillbaka väljarna i kommuner, regioner och till riksdagen och enar de olika falangerna i partiet?

Går det att hålla uppe engagemanget bland medlemmarna när de med små ekonomiska resurser ska ägna kvällar och helger åt politiken utan någon garanti att man kan vinna tillbaka de förlorade mandaten? 

Småpartier tenderar dessutom att straffas med lägre väljarstöd när de ingår i koalitionsregeringar. Inte ens platsen i riksdagen är således säkrad. 

 

Men Liberalerna är inte det enda regeringspartiet som har anledning att oroa sig. I rikspolitiken står Kristdemokraterna inför liknande utmaningar. På ytan är visserligen det mesta lugnt. Men det betyder inte att alla är nöjda och glada.

Den konservativa sväng KD har tagit under Ebba Buschs ledarskap gillas inte av alla. Långt innan valet har det muttrats i kärnväljarnas led. För vissa av dem kommer innehållet i oktoberavtalet att bli droppen som får dem att överge partiet, och det är inte självklart var partiet ska hitta sina nya kärnväljare.

Det är numera trångt på politikens högerkant och i valet mellan partierna är KD inte självklart det första alternativet. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa