På president Vladimir Putins begäran gav det ryska parlamentets överhus honom klartecken att använda vapenmakt i Ukraina på det sätt och i den omfattning han finner bäst.
Ryssland tar detta steg efter begäran om hjälp från den autonoma ukrainska republiken Krims regering och för att skydda ryska medborgare i Ukraina samt ryska soldater baserade i Ukraina. Så heter det i parlamentets motivering.
Den är nonsens. Krimregeringen som bett om rysk hjälp kom till makten genom väpnad kupp i fredags. Dess premiärminister leder ett parti som fick fyra procent av rösterna i senaste valet på Krim.
Ryssland har inte presenterat ett enda exempel på angrepp eller konkreta, omedelbara hot mot ryska medborgare eller mot rysk militär personal i Ukraina.
Det ryska svaret mot det fiktiva hotet har heller inte varit öppet och principfast, utan smygande och tigande. I två dagar har rysk militär ockuperat byggnader, blockerat vägar och ukrainska militärförläggningar, iklädd uniformer utan beteckningar och med fordon utan registreringsskyltar. Vid flera tillfällen har Ryssland också förnekat sin inblandning i dessa operationer.
Och det är meningslöst att söka efter rimligt moraliskt eller rättsligt rättfärdigande bakom det ryska angreppet. Detta är agerande av en gangsterstat som följer en rännstensmoral där rå styrka räcker som rättfärdigande. Ukraina förolämpade Ryssland med sin revolution. Ukraina måste sättas på plats.
Lika svårt är att förutsäga de exakta, praktiska målen bakom invasionen – om det ens finns några väl genomtänkta sådana. Ett militärt svar från den ukrainska militären, där skott avlossas mot ryska soldater, skulle befria Ryssland från all återhållsamhet. Här har den ukrainska militären ett dilemma. Lugn och sans förhindrar för närvarande en eskalering men passiviteten kan snart nå en punkt där effektivt väpnat motstånd blir omöjligt.
Ordern att sitta still kan också fungera demoraliserande på det ukrainska försvaret, som en tidigare ukrainsk försvarsminister har påpekat.
Hur kan då omvärlden agera mot Ryssland? Här är begränsningarna uppenbara. Traditionella diplomatiska åtgärder leder inte långt mot en gränslös buse med resurser. Men oförmågan att i praktiken stoppa Ryssland är inget argument att inte vidta åtgärder.
De anständiga måste visa vad de står för. Riktade sanktioner mot ryska makthavare – visumstopp och frysning av tillgångar – måste finnas med i arsenalen. Likaså ett stopp för Rysslands medverkan i organisationer som G8.
Under alla omständigheter får inte Ryssland ockupera och eventuellt annektera en del av ett annat land, utan att omvärlden sätter ner foten så bestämt att det känns i Moskva.