Onsdagens partiledardebatt i Riksdagen var Stefan Löfvens (S) sista som partiordförande och statsminister. Och i vanlig ordning när partiledare avgår var det mer ros än ris och i replikskiftena med honom var stämningen i stort sett munter. Detta även om statsministerns budskap var allvarligt: på flera håll i världen är rättsstat och frihet under angrepp och Sverige är inte vaccinerat mot detta.

Löfven har rätt. På global nivå går demokratiutvecklingen åt fel håll, vilket forskningsinstitutet Freedom House berättade tidigare i år. 75 procent av jordens befolkning bor i länder där politiska rättigheter och friheter försämrats det senaste året och trenden har pågått länge. Inte bara i diktaturländer som Belarus och Kina utan också USA och Indien.

Även inom EU ser vi hur vissa regeringar trycker undan pressfrihet, tar ett fastare grepp om domstolar och kringskär minoriteters rättigheter. Ungern och Polen är två länder där de ledande partierna är ideologiska syskon till Jimmie Åkessons sverigedemokrater.

I riksdagsdebatten belyste Löfven detta släktskap när han frågade om SD-ledarens syn på utvecklingen i dessa länder. Svaret från Åkesson var luddigt och oklart och något verkligt avståndstagande blev det inte.

Riksdagens högerpartier fick av Löfven också en uppmuntran att göra som sina tyska motsvarigheter: stänga dörren till högerextremism. I tyska CDU har det grälats mycket hur partiet ska förhålla sig till ett eventuellt samarbete med det högerradikala AfD. Men till skillnad från Moderaterna och svenska Kristdemokraterna har CDU sagt nej till AfD som regeringsunderlag. 

Faran ligger inte nödvändigtvis i att det som skett och sker i Ungern och Polen också kommer ske här på samma vis om M och KD sätter sig i regering med SD. Men delar av det kan bli verklighet.

Mycket handlar om synen på minoriteter, då särskilt muslimer. Konspirationsteorin att Europa är under belägring och att kontinenten ”smygislamiseras” är del av SD:s ideologiska kit. Partiledaren Jimmie Åkesson har utmålat muslimer som ett hot mot Sverige och väst. Sådant borde innebära att andra partier avstår samarbete med SD. Men så resoneras det inte i KD och M som i stället väljer att anpassa sig till partiet.

Det som kan följa av att ge sådana SD-idéer inflytande är att en del människor finner det lättare att misstänkliggöra och tala illa om minoritetsgrupper. Möjligheterna för var och en att vara sitt fullständiga jag med språk och kultur kan försvåras om modersmålsundervisning stryps.

Det är en utveckling alla seriösa partier bör göra vad de kan för att motarbeta.