De flesta minns vad som hände i höstas. När regionerna Sörmland, Uppsala, Västmanland, Dalarna och Örebro bytte leverantör av engångsartiklar, som handskar, sprutor och slangar, kom det plötsligt inga eller väldigt få leveranser.
Undan för undan larmade allt fler regioner om situationen och nästan 500 operationer tvingades ställas in. Exempelvis en fotoperation på ett barn, vars mamma medverkar i SVT-dokumentären "När sjukvården stannade", som sändes i tisdags. Enligt chefläkare Mikael Köhler är haveriet den tveklöst största leveranskris som de någonsin har haft på Akademiska sjukhuset i Uppsala och i programmet framgår att mycket borde ha gjorts annorlunda.
Exempelvis säger chefen för Varuförsörjningen att de trodde att det skulle gå bra att byta leverantör för fem regioner från en dag till en annan, trots att man hade haft den förra leverantören i nästan 20 år. Även den nya leverantören, Apotekstjänst AB, som aldrig tidigare sysslat med att distribuera sjukvårdsmaterial i stor skala, menar att det blev mycket på en gång.
En annan varningsklocka var att Apotekstjänst AB:s bud låg 14 miljoner kronor lägre än priset hos dem som tidigare levererat artiklarna, som förklarar att deras företag inte skulle ha klarat uppdraget på den summan (Dagens medicin, 14/10). Det ligger alltså nära till hands att misstänka att företaget som överklagade beslutet, med motiveringen att Apotekstjänst saknar den erfarenhet som krävs för att klara verksamheten, hade vissa poänger, och när ett bud är misstänkt lågt bör det alltid synas extra mycket i sömmarna.
Därför är en lärdom att alla stora förändringar inom så pass centrala funktioner som sjukvården ska ske stegvis och med mycket mer vaksamhet. Vidare bör de som kan verksamheterna bäst vara med och göra riskanalyser, eftersom man då kan undvika otrevliga överraskningar.
Det märks inte minst i intervjun med Margareta Sandback, materialansvarig på akuten på Akademiska sjukhuset. Hon anade att skiftet inte skulle ske smärtfritt och beställde därför extra mycket av allt veckorna innan för att bunkra upp. Om det hade skett öppet och i dialog med de ansvariga, och inte på hennes eget initiativ, hade fler sjukhus och avdelningar kunnat få information om att de borde göra likadant, varpå mycket av haveriet sannolikt aldrig hade hänt.
Ytterligare lärdomar är att alla regioner bör ha egna beredskapslager, som sjukhusen kan fylla på ifrån, och att regionerna måste agera betydligt snabbare än i dag. I dokumentären framgår att leveransproblemen började redan första dagen och sjukvårdspersonalen skrev många förtvivlade mejl där det syns en stigande oro.
Trots det dröjde det flera veckor innan det första krismötet mellan Apotekstjänst och ansvariga politiker ägde rum. Det var då man enades om att be andra aktörer om hjälp, vilket borde ha skett långt tidigare.
Då hade kanske några av de flera hundra inställda operationerna kunnat genomföras i tid.