Handeln i svenska stadskärnor formas av flera trender. Å ena sidan har svenskarnas köpkraft ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna och fortsätter att öka. Landets befolkning växer, mest i storstäder och medelstora städer, som i sin tur förtätas med fler bostäder i centrala lägen.
Å andra sidan har e-handeln slagit igenom medan detaljhandeln söker sig allt mer till externa handelsplatser som har låga hyror och är lättillgängliga med bil.
Vad blir nettot av allt detta? Är det dåligt? Och vad bör i sådana fall göras åt det?
Ett enkelt svar är att ingen vet. Det går inte att bara ta ut tangenten ur de senaste årens utveckling för att säga var handeln kommer att befinna sig om 5-10 år och hur det kommer att påverka stadsbilden.
Ett värdefullt bidrag till diskussionen gavs häromdagen av två representanter för företagarföreningen Katrineholm Handel. I ett inlägg på Katrineholms-Kurirens debattsida tar Jaana Olsson och Hans G Winberg itu med begreppet ”butiksdöden”.
De påminner om den strukturförändring i detaljhandeln och lokalt näringsliv som har pågått i nära 200 år, från skråväsendets upphörande, vidare till de stora varuhusen och modekedjorna, och nu internethandeln. Varje förändring innebar att något invant försvann och nytt kom till. Så varför inte nu?
Det går att invända att de tidigare förändringarna innebar strukturomvandling av handeln men byggde alltid på nya, fysiska butiker, medan internethandel är något annat.
Kanske är det så. Samtidigt befinner vi oss ännu i början av e-handelseran. Och även om det är lätt, billigt och bekvämt att handla på nätet har butikskonceptet med sin service och närhet till varorna något som nätbutikerna inte kan erbjuda.
Medan Olssons och Winbergs historiska perspektiv och positiva syn på handelns framtid är välkomna grepp, går det att invända mot en del i deras kritik. Som den stående klagovisan mot fastighetsägare som påstås ta ut för höga hyror. Men fastighetsägare bedriver inte välgörenhet. De är aktörer på en marknad och tar ut den hyra för sina affärslokaler som hyresgäster, vilka de än är, är villiga att betala.
Lika vanlig är den svepande kritiken mot kommuner som påstås göra stadskärnorna otillgängliga. Det finns säkert sådana exempel. Men är Katrineholms centrum otillgängligt? Är Eskilstunas stadskärna det? Knappast. Man behöver inte gå många meter mellan bilparkering (vilket brukar åsyftas) och butik, även om man aldrig kommer att kunna konkurrera med de parkeringslösningar som finns i externa köpcentrum.
Med det sagt tar arbetet med att göra staden mer tillgänglig för alla aldrig slut. Här pekar Linus Lakso, gruppledare för MP i Eskilstuna, på viktiga saker, med anledning av en sportkedjas butiksstängning i centrum. En majoritet av dem som handlar i Eskilstunas centrum är inte bilburna, säger Lakso och menar att deras intressen behöver tillgodoses bättre.
Det är riktigt. Bilen i all ära, men fotgängarna och inte minst cyklisterna får inte glömmas bort.
Att säga att cykeln räddar stadskärnorna vore att överdriva. Erfarenheter från andra länder visar dock att en väl utbyggd infrastruktur för cykeln ger mindre trängsel på vägarna och renare och trevligare städer.