Konturerna till en ny flyktingpolitik börjar visa sig. Partiernas förslag i den parlamentariska kommittén läggs samman till en helhet.
Det är ännu för tidigt att säga i vilken riktning det pekar, i termer av liberalisering eller skärpning i förhållande till dagens tillfälliga lag. Men om de invandringsliberala partierna vill sätta sin prägel på slutprodukten bör de rycka upp sig ordentligt. Det gäller Centern, Miljöpartiet och kanske även Liberalerna.
Kommittén bör överge de moderata och kristdemokratiska idéerna om ett så kallat volymmål för antalet asylsökande. Människors behov av skydd styrs av händelser i omvärlden, samtidigt som rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet, nedskriven i internationella dokument som Sverige har att följa. Att sätta ett tak för antalet asylsökande, särskilt utifrån dagens låga nivå, är att smita från våra skyldigheter som stat.
Ett tak kan inte bli annat än godtyckligt. De som förespråkar det vill använda Sveriges nordiska grannländer som riktmärke. Det är obegripligt. Varför ska andra staters nivåer på flyktingmottagande styra Sveriges? Och varför ska vi följa just de nordiska länderna?
En annan märklighet som är på väg att etablera sig är olikabehandlingen av konventionsflyktingar och alternativt skyddsbehövande. De senare ges kortare tillfälliga uppehållstillstånd och får svårare att återförenas med sina familjer.
En del av bakgrunden är internationell rätt som sätter hårdare spärrar vad gäller rättighetsbegränsningar för konventionsflyktingar. Men av det följer inte att mottagarländer måste behandla den ena gruppen annorlunda än den andra.
Från principiellt moraliska utgångspunkter är åtskillnaden orimlig. I det ena fallet ges uppehållstillstånd på grund av risk att personen drabbas av förföljelse på grund av etnicitet, nationalitet, religion, politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp. I det andra fallet ges skydd för att den asylsökande riskerar att avrättas, utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, eller drabbas av urskillningslöst våld.
Varför ska den ena skyddsgrunden ge en sämre behandling av mottagarlandet än den andra, och exempelvis göra det svårare att återförenas med familjen? Stödet för familjeåterförening är för övrigt starkt i den svenska befolkningen, när frågan ställs just så.
Inte desto mindre vill vissa partier – M, KD, SD och enligt uppgift även Liberalerna – göra det närmast omöjligt för grupp två ovan att ta hit sin make/maka och barn under de första åren efter att man fått skydd, på grund av ett strikt krav på egen försörjning. Det är inhumant och ovärdigt.
Liberalerna har dessutom ett partiprogram som säger att ”flyktingar och skyddsbehövande samt personer som varit långvarigt bosatta i Sverige ska inte omfattas av försörjningskravet för att ta hit sin närmaste familj”. Detta tydliga ställningstagande får inte fuskas bort av en vinglande partiledning.