Utredare Dennis Dioukarev redovisar kontantutredningens slutsatser vid en pressträff.
Strax före jul lämnades kontantanvändningsutredningen till regeringen för som det heter beredning inom regeringskansliet. Utredaren Dennis Dioukarev, som också är riksdagsledamot för SD, föreslår att livsmedelsbutiker med fullsortiment, apotek och myndigheter (dit även kommuner och regioner räknas) ska vara skyldiga att ta emot kontanter.
Därutöver föreslås att bankerna ska få större ansvar att sköta kontanthantering. I dag kan deras dåliga service göra att fler företag och butiker avstår från att acceptera sedlar och mynt.
Det är mycket modesta förslag jämfört med hur det är i grannländer som Norge och Danmark. Där är utgångspunkten att kontantbetalning ska vara tillåten, det är undantagen som behöver motiveras. Den norska lagen saknade effektiva sanktioner och var därför relativt tandlös. Den har dock nyligen skärpts. Inom euroområdet finns förslag om att alla länder som använder euron måste införa regler om att kontantbetalning i princip ska accepteras, med specifika undantag.
Utredningens förslag har fått kritik från PRO och Kontantupproret för att inte omfatta fler. Utredningen tar upp frågan om det i framtiden ska behövas att fler åläggs att ta emot kontanter och skriver "om det skulle bedömas att förutsättningarna i framtiden skulle kräva en bredare definition än den som föreslås i denna utredning så bör det ställningstagandet inte dröja längre än nödvändigt.".
Det utredningen förslår gäller redan. I princip alla livsmedelsbutiker och apotek accepterar kontanter som betalningsmedel. Det är inom andra områden, som restauranger och klädbutiker, som allt fler kallar sig "kontantfria" (det vill säga nekar betalning med sedlar och mynt). Utredningens förslag innebär därför inga nya krav på näringsidkare som i dag vägrar att ta emot sedlar och mynt.
En butiksanställd nekar till att låta en kund få betala med kontanter.
Det är nog där skon klämmer. Hade krav på kontanthantering, som i Danmark och Norge, införts tidigare hade det varit lättare att inkludera fler butiker. Men ju fler som redan har slutat med kontanter, desto större blir motståndet mot att de åter ska behöva acceptera sedlar och mynt.
Utgångspunkten för utredningen är att kontanter behövs som ett av flera betalningsmedel. Det finns goda skäl för det, även om det behövs regler för att bekämpa fiffel och fusk. En del ännu har svårt att hänga med i digitaliseringen, sårbarheten behöver minska och den enskilde, inte banker eller butiker, bör få bestämma betalningsmedel.
Då är det tveksamt om det räcker att bara kräva rätt till kontantbetalning i livsmedelsbutiker, apotek och myndigheter. Risken är påtaglig att de som inte berörs av de nya reglerna snarare tycker att det är fritt fram att fortsätta att vägra kontanter.
Jag, som länge i skrift värnat rätten att använda sedlar och mynt, försöker att leva som jag lär och åtminstone någon gång i veckan betala kontant. Men det blir sällan i livsmedelsbutiker, där kedjorna erbjuder egna kort, utan snarare på platser som Pressbyrån, kaféer och lunchställen. Ska kontanter uppfattas som ett fungerande betalningsmedel behöver de kunna användas brett.
Ett kraftfullt ställningstagande för rätten att använda kontanter kräver därför att beslutet inte, med utredningens formulering, dröjer längre än nödvändigt. Det behöver fattas nu, egentligen borde det ha fattats tidigare. För ju längre det dröjer och ju fler som har förbjudit kontanter, desto svårare blir det att vända utvecklingen.