Oppositionsmiliser från landets sunnimuslimska majoritet kunde ta över nästan utan strid. Det som fanns kvar av Assadregimens militär och förvaltning gav upp eller försökte byta sida – till dem som kan bli nya styrande.
Läget var att diktaturens båda mångåriga skyddsmakter, Ryssland och Iran, förlorat förmågan att militärt att krossa ett uppror i blod, så som de gjorde under det syriska inbördeskriget.
Putin håller på att förvrida hela Rysslands samhällsekonomi i försöket att förinta Ukraina som oberoende stat.
Irans klientmilis i Libanon och Syrien, Hizbollah, har börjat krig mot Israel, vars militär då inte bara kvaddat mycket av Hizbollahs Iranfinansierade militära slagkraft. Dessutom är Irans rysktillverkade avancerade luftvärn sönderskjutet och Iran därmed mycket mer militärt sårbart.
De miliser som efter inbördeskriget behärskat ett område i nordvästra Syrien har då sett chansen, och på bara ett par veckor kunnat putta omkull hela det Assadska korthuset.
Vad det följs av är osäkert. Det kan bli en ny förtryckarregim, eller kanske ett kaos med olika miliser. Men kanske ändå något slags styre med mer av de styrdas samtycke, och med drägliga förhållanden även för landets minoriteter.
Går det mindre dåligt kan många av de miljontals flyktingar som Assadregimen drev ut ur det sönderfallande landet vilja resa hem och försöka bygga upp det igen. Flest är de i Turkiet och i Libanon.
Det är dock inte så lätt och snabbt gjort. Förödelsen av landet som Assadstyret lämnat efter sig är långtgående. Deras politiska rörelse tog makten 1963. Efter en följande kupp 1970 har Syrien varit en familjediktatur, där all verkligt avgörande makt funnits inom en mindre sekt på den shi'itiska sidan av islam, alawiterna. Därifrån kom härskarfamiljen – liksom de brutala säkerhetstjänsterna, ökända för sina många tortyrmetoder.
I årtionden var Assadregimen värd och husbonde för de mest radikala palestinska rörelserna, som bekämpade alla försök till fredsuppgörelse med Israel och inte ville godta en palestinsk stat i fred med sina grannar.
Ända fram till regimens fall gjorde Syriens styre, genom att hjälpa till att blockera vägar till fred, det mycket lättare för den israeliska höger som leds av Netanyahu och nu främst verkar vilja uppnå expansionistiska mål gentemot palestinier på Västbanken och i delar av Gaza.
Efter att länge ha varit en klientstat åt Sovjetryssland blev Syrien under den yngre Assad en klient åt både Iran och Putinryssland. Det pågick dessutom ett formidabelt ekonomiskt vanstyre och rövarvälde.
Detta bröt ned mycket av det som funnits av näringsliv. De senare åren levde diktaturen rätt mycket på inkomster från captagon, ett syntetiskt amfetaminliknande knark, som med hjälp av Hizbollahs nätverk smugglades till grannländer och i viss mån även till Europa.
Att få detta ekonomiska moras på fötter blir inte lätt. Det kräver i så fall ett styre som inte är inriktat på att härska med våld och tortyr. En ny chans har den illa plågade syriska befolkningen i alla fall fått.