Likaså äldrevården, då antalet i de högsta åldrarna stiger igen. Detta behöver både skattepolitik och löften om andra utgifter anpassas efter.
Det är en bit kvar till en realistisk diskussion om detta inför valet. Såväl partiernas budgetförslag som onsdagens storariksdagsdebatt med partiledarna visar det.
Statsminister Stefan Löfven(S) bidrog mer till missuppfattningar än till klarhet. Det var han inte ensam om. Den hållbara invändningen mot att nästa mandatperiod sänka det samlade skatteuttaget är inte det han påstod om fyrpartiregeringens tid 2006-14. Då fortsatte förvisso skatternas andel av nationalinkomsten att röra sig tillbaka mot ett mer normalt läge för ett avancerat industriland med stabil social välfärd. Det hade påbörjats under Göran Perssons (S)statsministertid. Bakgrunden var att statsutgifter och skatteandel under tidigare ekonomiska obalanser och den djupa 90-talskrisen oavsiktligt hade åkt upp på en mycket hög – i längden ohållbar – nivå.
Reinfeldtregeringen fortsatte det Perssonregeringen hade påbörjat. Av de båda större sänkningarna efter 2006 blev jobbskatteavdraget välgörande för jobb och välfärd. De ökade fördelarna för belånade fastigheter, särskilt fastighetsskattens tak för dyra sådana i storstäderna, har däremot blockerat en inkomstskattereform och ökat risken för finansiella kriser. På båda områdena har Löfvenregeringen, trots ramsorna om oansvariga stora skattesänkningar, hållit fast vid det huvudsakliga i den föregående regeringens linje. Men punktvis har skatteskalor och annat gjorts än mer oförmånliga för arbetsinsatser.
Nuvarande regering har alltså bevarat både det bättre och det mer problematiska i de skattesänkningar de framställer som oansvariga. Samtidigt har den försvårat och talat illa om det slags ytterligare skattereform för arbete som skulle behövas för att nå deras egna mål om jobb och välfärd.
Statsministern kan, som alla andra, iaktta att flera oppositionspartier ger ett intryck av att under kommande mandatperiod vilja sänka skatteuttagets del av samhällsekonomin. Att det är orealistiskt och kan få olyckliga följder är inte någon speciell vänsterståndpunkt. Dagens Industri frågade i början av veckan ett par av landets mest ansedda nationalekonomer om saken. Tidningen noterade att M, C, och KD syntes förespegla en ny sänkning av skattetrycket, medan Liberalerna inte gör detta. Professor Lars Calmfors såg inte en sänkning som realistisk och pekade på att inte bara försvarskostnader och ålderssammansättning snarare talar för att en viss höjning av skattekvoten behövs. Relativlönerna för en del yrken i offentlig sektor behöver förbättras, och några av de borgerliga partierna önskar just det.
Statsministern försökte i stället göra ett stort nummer av att budgetsaldot var sämre vid regeringsskiftet 2014 än 2006. Men som tidigare ordförande i IF Metall vet han den egentliga orsaken. Statsfinanserna svänger kraftigt med konjunkturer och arbetslöshet. 2006 var nära toppen av en uppskruvad konjunktur som följdes av den hisnande allvarliga internationella finanskrisen 2008-09. Återhämtningen efter denna pågick fortfarande 2014 men har i dag kommit längre. Sänkningen av skatt på arbete 2006-14 har Löfvens regering nu stor nytta av. Uppgiften de närmaste åren är en mix av höjda och sänkta skattesatser, som både stimulerar god ekonomisk utveckling och är fördelningspolitiskt rimligt avvägd.
Omöjligt är det inte alls, Socialdemokrater och borgerliga kan lösa det ihop, men då måste de låta konstruktiva partiföreträdare ta itu med saken, medan de vilseledande slagordsmakarna sätts på plats.