Den här veckan blir det mycket ekonomisk politik i riksdagen. Hur voteringar går är i en del fall osäkert.
Mer tydligt är att flera partiers uppläggning hänger illa ihop med det ekonomiska läget. En del små problem görs till stora. Några verkligt viktiga frågor försummas. Andra är låsta av blockmotsättningar.
Det är mycket som väljarna bör se som viktigare, fast det är kortsiktigt obekvämt och sällan nämns i enklare valbudskap.
Det har blivit fördyringar, av en del konsumtionsvaror och insatsvaror i industri och byggande. Orsakerna går inte att kompensera bort. Vi ska inte låtsas att vi kan slippa att känna av prisrörelser som omvärlden orsakar. Men efter pandemin är ekonomi och arbetsmarknad åter starka.
Det större problemet är brist på arbetskraft. Det är inte en bred arbetslöshet. Allmänna ekonomiska stimulanser för att lyfta efterfrågan är inte det som behövs. Det är mer insatser för rörlighet och ökad anställningsbarhet.
Det behöver löna sig tydligt att arbeta, att snabbare gå in i arbetslivet, och stanna kvar där längre. Detta är centralt i skattefrågorna, i reglerna för de sociala trygghetssystemen och i vården av pensionssystemet.
I flera statliga och kommunala verksamheter behöver det anställas mer personal. Det gäller militären och annan yttre och inre säkerhet. Ännu mer personal behövs i äldrevården när den äldsta, ofta vårdbehövande åldersgruppen nu ökar ganska snabbt. Att en del av valrörelsen i stället ägnas åt löften om kontanta konsumtionsstöd är helt missriktat.
Skattereformer ska stärka drivkrafter till arbete. Skatter på fossil energi ska inte sänkas. Inkomstskattevillkor för belånad egendom och gynnade sparformer bör ändras i riktning mot en neutral, likformig kapitalbeskattning.
I näringslivet väntar investeringar i stor skala. Det gäller även sådan offentlig sektor som står för kraftledningar, kraftverk, järnvägar och annan infrastruktur kring växande basindustrier med ny miljövänlig teknik. Detta kan staten låna till.
Däremot är det inte alls läge för låne- och underskottspolitik där driftutgifter får stiga och skatteintäkter minskas utan finansiering. Tendenserna att bortse från vikten av stabila statsfinanser är nu starka. Ska det finnas goda reserver att ta av vid nya olyckor, som pandemier eller internationella kriser och krig, behöver de dock byggas upp under år med bättre ekonomi.
Riksbankens styrränta bör höjas den närmaste tiden, för vi ska inte få ännu mer av bred inflation ovanpå de ofrånkomliga fördyringarna av energi och annat. Riksbanken bör även sluta att, genom sina stora obligationsköp, pumpa in mängder av miljarder i bostadslånekarusellen.
Ett visst bakslag i reallöner och konsumtionsutrymme går nu inte att undvika. Att försöka dölja det med stöd för billigare fossil energi gör svårigheterna värre längre fram.
Särskilt utsatta kan, på annat sätt, behöva en del extra stöd, där det inte, som med garantipensionerna, sker automatiskt. Men det är jobb och investeringar som ska få utvecklas.
De kan, till skillnad från konsumtionsinriktad ”plånbokspolitik”, stärka både privat levnadsstandard och allmän välfärd – inte lagom till september, utan varaktigt och långsiktigt.