En av dem är Katrineholm, där majoriteten i kommunstyrelsen (S, M och SD) förra veckan slog fast att tiggeri ska förbjudas i centrum och på ytterligare ett par platser. Ärendet ska behandlas av kommunfullmäktige och länsstyrelsen innan det träder i kraft den 1 augusti, men eftersom förslaget liknar Vellinges, och förvaltningsdomstolens dom är prejudicerade, är det mycket som tyder på att förbudet blir verklighet.
Därför är det värt att påminna om att domstolens utslag öppnar upp för tveksamheter. Samtidigt som det ger Vellinge rätt att införa lokala tiggeriförbud, poängteras att innehållet i en ordningsföreskrift inte får innebära obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Vidare framhålls i förarbetena att kommunerna bör avhålla sig från att besluta om föreskrifter som är onödiga, att kommunerna noga ska pröva om varje föreskrift verkligen behövs och att de lokala ordningsföreskrifterna inte får syfta till någonting annat än att upprätthålla den allmänna ordningen.
Eftersom det bara finns cirka sex aktiva tiggare i Katrineholm, och de flesta ägnar sig åt passiv pengainsamling på privat mark som inte omfattas av förbudet, är det tveksamt om förändringen kommer att göra någon större skillnad (Katrineholms-Kuriren, 22/2). Tvärtom känns beslutet, som så mycket annat, som signalering: Politiker vill visa missnöjda väljare att de inte har någonting tillövers för tiggare, vilket tillsammans med andra utspel ska markera att de står bakom en restriktiv invandringspolitik och hårdare tag.
Det är här det blir snett. De lokala ordningsföreskrifterna ska inte missbrukas för att kommunpolitiker ska kunna sända signaler. De ska användas för att undvika ordningsstörningar och i dag finns det ingenting som tyder på att ett fåtal personer som tigger i Katrineholm orsakar sådana.
Det var även det som länsstyrelsen meddelade sommaren 2018, när den upphävde Eskilstuna kommuns beslut om att kräva polistillstånd av den som ville ägna sig åt passiv pengainsamling. Grundprincipen i ett demokratiskt samhälle är helt enkelt att människor är fria att agera som de vill, förutsatt att det inte skadar någon annan eller innebär ett stort mått av självskadebeteende.
Med det som ledstjärna är det svårt att landa i någonting annat än att en människas rätt att be om hjälp, trumfar ”rätten” att inte bli illa till mods av att se medmänniskor i nöd. Att en del förbipasserande stör sig på tiggare, betyder inte att tiggare stör den allmänna ordningen.