De politiska och idémässiga försvarslinjerna, som ofta är slarvigt underhållna, får inte börja svikta. Fler behöver tänka på att det kan bli katastrofalt att ha slagordsropande men okunniga hetspolitiker i viktiga maktpositioner. Det kan vara väl så katastrofframkallande som ett skakigt, illa kapitaliserat banksystem, eller underminerade statsfinanser
Det kan också vara katastrofalt att ha politiker som reagerar på konkurrens och kris med att resa handelshinder, stoppa frihandelsavtal och försöka stänga gränser.
Ännu en katastrofrisk uppstår om auktoritära, aggressiva regimer inte möter sammanhållning och fast agerande från demokratierna, utan en splittring där affärsintressen och extremister i praktiken understödjer oligarker och förtryckare.
På olika håll i västvärlden är det inte bara framväxten av en ny högerextremism som delvis påminner om 30-talet. Det agiteras för att stoppa handelsavtalen mellan Europa och Nordamerika, och mellan Nordamerika och olika Stillahavsländer. Då bör man komma ihåg att det var just genom en spiral av nya och skärpta handelshinder som en rad länder på 30-talet fördjupade och förvärrade den stora depressionen, som tagit fart efter bankkrascher och genom en missriktad penningpolitik.
Utmärkande för 30-talets utveckling mot depression, diktaturer och krig var också att den yttre vänstern och den yttre högern förenades i att försvaga eller förstöra demokratin.
Karakteristiskt för denna tid var även att i en rad länder var delar av affärslivet och borgerligheten så förblindade av motsättningar i förhållande till demokratiska socialister eller fackföreningar att de inte höll gränsen åt höger utan samarbetade med, anpassade sig efter och ibland slukades av ytterhögern.
Marginalerna mot sådana avgrunder är i allmänhet bättre i dag än för 80 år sedan. Hanteringen av den mycket allvarliga finanskrisen 2008-09 var på många håll, däribland Sverige, USA och Storbritannien, skicklig och tämligen framgångsrik, vad gäller både regeringar och riksbanker. Sammanhållningen i Nato var stark och hoten utifrån betydligt mindre än i dag.
Men trots att den krisen relativt väl avvärjdes har läget försämrats det senaste årtiondet. I en rad västländer är flera centrala liberala värden under belägring, genom höger- och ibland även vänsterextremister samt deras medlöpare i organisationslivet, och ibland i förtryckarstater.
Att en sådan demagog, isolationist, fördomsspridare och samhällsekonomisk klåpare som Donald Trump kunnat erövra det republikanska partiet i USA är verkligen riskabelt. Det är också en varning till andra. Extremister och folkhetsare kan breda ut sig ifall de demokratiska partiernas kampanjmakare och omgivande lobbyister försvagar regeringsmakten och förpestar samhällsklimatet – genom att till överdrift att svartmåla varandra och vägra kompromissa.
Nästan alla de ovannämnda 30-talssymptomen finns i mindre skala även i Sverige eller i grannländer. Dit hör inte minst en upplösning av andlig motståndskraft, dels i delar av journalistiken, dels i delar av borgerligheten. Där det senare sker splittrar det eller erövrar konservatismen – och det omöjliggör en sådan allians med liberaler som styrde i Sverige 2006-14.
Det är de här 30-talsperspektiven som väljare och politik behöver ställa in sig på att avvärja i tid och möta med demokratins och marknadsekonomins många starka sidor.
I stället är det de närsyntas hotbilder som i det oändliga har ältats i Almedalstal, taktiska utspel och finter.