Som alla amerikanska regeringar är den kommande ett presidentens kabinett, inte en parlamentarisk ministär. De som Donald Trump nominerat till utrikes- och försvarsministrar är även lätta att vid behov avskeda: En företagsledare och en general som aldrig haft politiska uppdrag förut – helt utan egen politisk bas att stå på. De båda har ingen ställning i republikanska partiet, knappt ens någon i väljarkåren.
Säger en av dem något och presidenten säger – eller twittrar – det motsatta så måste man räkna med att presidentens ord väger tyngre.
Presidenten kan ibland hindras av kongressen. Han kan komma av sig eller göra bort sig ifall han tar för lätt på en del av världens mer svårrubbade realiteter. Men endast de lättsinnigt optimistiska kan tro att ministrar ska styra Trump i sådana frågor där Trump har egna känslor och egna fixa idéer.
Blivande utrikesministern Rex Tillerson och blivande försvarsministern James Mattis, främst den senare, underströk betydelsen av Nato när de frågades ut i senatsutskott inför omröstningarna om deras utnämningar. De gav ett klart annorlunda intryck av relationen till Putin och till de västeuropeiska allierade, jämfört med Trump själv och den del av hans omgivning som står nära den yttre högern.
Men blott några dagar efter att regeringar och andra känt sig lugnade av de båda ministerkandidaterna lät sig Trump själv intervjuas i The Times i London och i Bild i Tyskland. Det hans blivande ministrar sagt minskade strax åtskilligt i värde. Som vanligt var Trump osammanhängande, dunkel och slagordsmässig. Han snarare antydde politik än formulerade den. Men åter hette det att Nato var "obsolet", för att man inte stred mot IS (något som ett antal Natoländer faktiskt deltar i, vad Trump än kan påstå om motsatsen). Han dömde ut Angela Merkel och lät som om EU gärna kunde få falla sönder.
Det var den Trump som både Putin och den internationella högerextremismen hoppats på. Vad som sedan händer är fortfarande oklart. Men både kongressen i Washington och de demokratiska länderna i Västeuropa måste vara beredda på att det kan bli fyra farofyllda år med Trump.
Tydligare är Trump i bruket av hotelser som påtryckning på företag och länder, särskilt vad gäller drastiska strafftullar. Han är fiende till frihandeln sedan årtionden. Att han sätter igång mer eller mindre omfattande handelskrig hör till det mer sannolika, med risker för andra ekonomiska och politiska kriser.
Det hör då till saken att inte heller den nominerade finansministern, till skillnad från några av de andra inrikespolitiska ministrarna, är någon erfaren senator, kongressman eller guvernör. Steven Mnuchin har visserligen varit bankman, om än föga framstående, men är framför allt ännu en rik finansman, mer känd som kapitalplacerare i filmprojekt. En risk är att han delar så mycket av Trumps inkompetens och okunnighet i svårare samhällsekonomiska frågor att han inte förmår vara en motvikt eller stabiliserande kraft vid en ny finanskris.
Merparten av republikanska partiet har låtit sig ledas av Trump när de kom att se honom som en möjlighet att få kontroll över de politiserade domarutnämningarna, riva upp Obamas sjukvårdsreform och klubba igenom annat i tepartyhögerns och andra högerfalangers inrikes dagordning.
Att de skulle få Trumps utrikes- och handelspolitik på köpet blundade de för, samtidigt som de sålde ut moral och heder då de godtog hans av hot, smädelser och lögner fyllda debattstil.
Nu har de upptäckt att han dessutom vill något annat än de vill med sjukvårdsförsäkringen – ifall nu inte även detta är bluff och munväder.