”Vi har tidigare kunnat enas med Moderaterna om ett antal fundamentala värden kring demokratin. Jag är orolig för att Moderaterna är på väg bort från det.” Så skrev partisekreterare Lena Rådström Baastad (S) i Expressen 20 januari. 

Hon syftade på viljan inom M att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Hon pekade på att Moderaterna förändrats i takt med att de har anammat sin nya maktstrategi. 

I onsdagens ”30 minuter” i SVT pressades så energiminister Anders Ygeman (S) om partisekreterarens formuleringar. Han upprepade sin tidigare kritik mot SD och mot det nya högersamarbetet men sa också att han själv ”tror att Ulf Kristersson är en god demokrat i grunden och står upp för demokratiska principer”.

När frågan ställs rakt upp och ner på det sättet måste S förmodligen visa M den generositeten, för att göra partirelationerna och debatten uthärdliga.

Men i själva verket är frågan om demokrati, Ulf Kristersson och Moderaterna inte fullt så enkel. Demokratisk trovärdighet är inte axiom bara för att det handlar om ett etablerat parti som för hundra år sedan slutade motsätta sig demokrati. Det är heller inte en enkel fråga om av eller på, ja eller nej. 

Det har funnits bred enighet om att demokratin aldrig får tas för given utan ständigt måste återvinnas. Och det är här det blivit problem. Moderaterna visar ovilja att bland de politiska konflikterna se vad som måste sättas på ett högre plan – skillnaden mellan den breda politiska mitten och extremer, i dag främst den auktoritära ytterhögern. 

Från öppningen till att ”samtala” med SD – som det heter med en tidstypisk högerfördunkling – har M gått till att sluta kritisera SD och sedan till att försvara SD mot principiell demokratisk kritik, för att i stället beskriva det som ett parti som alla andra. ”Det är oanständigt att antyda att man inte litar på svenska partiers demokratiska ryggrad” sa Ulf Kristersson i SVT häromveckan, syftande på Sverigedemokraterna.

Är det? Sedan när?

Hans val att ta in SD i sitt regeringsprojekt vävs ihop med Moderaternas glidning i sakfrågor. Etnisk och religiös intolerans lyfts allt mer sällan fram som centrala hot. I stället för M in invandring som roten till allt fler samhällsproblem, ett beteende hos SD som Ulf Kristersson i Visby 2018 beskrev som en värderingsgräns mellan M och SD.

Den som blickar framåt på möjliga samarbetsformer ser inte heller skarpa gränser. Kristerssons försäkringar att inte ge statsrådsposter till SD är kopplade till så svag saklig grund att han lätt kan göra helt om. Synen på internationella samarbeten, EU och klimatpolitiken är de hinder som Kristersson själv angett, och som SD vid taktiskt behov enkelt kan lägga någon verbal dimbank över.

Moderaterna har monterat ner en viktig demokratisk barriär. Det högerradikala SD-partiets närvaro i en maktkalkyl till höger har redan fått prägla vilka perspektiv som dominerar den moderata dagordningen och gett intoleransen större utrymme i offentligheten. En regeringskoalition av samma krafter kommer att dra Sverige ännu längre åt det hållet.