Den gode förloraren är en viktig men underskattad aktör i fria val. Viktig eftersom förlorarens demonstrativa erkännande av nederlaget upprätthåller förtroendet för den demokratiska processen. Underskattad eftersom det är mest en formell ritual i mogna demokratier. Ingen förväntar sig att förloraren ska göra något annat än detta. En kandidats bestridande av valresultatet är mest ett fenomen i stater där auktoritära regimer tar till eller skyller på valfusk för att klamra sig fast vid makten.
Men nu har det hänt i ett land som i många avseenden setts som världens ledande demokrati. När rösträkningen ännu var i ett tidigt stadium utropade den sittande presidenten Donald Trump sig själv till segrare och anklagade i praktiken sin opponent för valfusk.
Hans invändningar var nonsens. Trump sa att han höll på att vinna flera delstater när ”de” hittade nya röster och kullkastade allt.
I själva verket är utvecklingen den som kunde förväntas. Den hänger samman med valgeografi och röstningsmönster. De mer landsbygdsbetonade valdistrikten, där Trump har starkast stöd, räknas först medan de Biden-lutande, mer arbetskrävande, storstäderna hamnar längre bak i rösträkningen. Ungefär så brukar det gå till även i Sverige.
I detta pandemipräglade val röstade också ovanligt många amerikaner per post, och det är av tradition fler demokrater än republikaner som röstar på det sättet. De rösterna kom många gånger sist i röstsammanräkningen.
I flera nyckeldelstater tog därför Trump ledningen varefter Biden gick i kapp och i avgörande fall förbi, och ser ut att gå mot seger.
Räkningsrutinerna var kända på förhand och godkända av Trumps parti som har majoritet i delstatskongresserna de aktuella delstaterna Wisconsin, Michigan och Pennsylvania.
USA har haft jämna och omstridda val förr, som det år 2000 då republikanen George W Bush vann en knapp seger mot demokraten Al Gore. Röstsammanräkningen i framför allt Florida blev föremål för en utdragen rättsprocess. Men de tvisterna hanterades på ett mer respektfullt sätt av parterna, inom ramen för det politiska och juridiska systemet och utan vilda anklagelser om valfusk.
Donald Trump är annorlunda. Hans politiska mentalitet har mer gemensamt med diktatorer än med folkvalda i demokratier. Trump har metodiskt arbetat för att undergräva sina anhängares förtroende för USA:s institutioner och valprocesser. Det har varit ett sätt att mobilisera egna anhängare, försöka krångla till röstandet för att sänka valdeltagandet hos opponentens väljare och försvaga legitimiteten i ett val som han insåg att han kunde förlora. Resultatet kan nu bli att Joe Biden vinner presidentposten i ett val som en betydande del av väljarna, på felaktiga grunder, inte kommer att acceptera.
Donald Trump ute ur Vita huset är en seger för den demokratiska anständigheten. Risken är ändå att USA kommer ut ur detta som ett mer splittrat och försvagat land.