Tre stora steg bakåt och ett litet framåt. Så kan man summera Klimatpolitiska rådets slutsatser om regeringens klimatpolitik. För det är sylvass kritik som ryms i de 144 sidorna från expertrådet, även om det finns ljusglimtar. Sveriges klimatskadliga utsläpp, som borde minska snabbt, riskerar enligt rådets bedömning öka – i varje fall de närmaste åren.
Rådet har tittat på vad den nya regeringen beslutat om, men också aviserat ska ske under mandatperioden. Och domen är hård.
Reduktionsplikten, som reglerar andelen i bensin och diesel iblandad biobränsle, ska årligen ökas. Nuvarande, men också tidigare regering (S), har pausat ökningen tillfälligt. Men den Moderatledda regeringen, med Sverigedemokraterna som betydande stödparti, vill gå så långt som att sänka det till EU:s "miniminivå", och det permanent. Var nivån landar är dock oklart. Men tydligt är att det kommer öka utsläppen inom transportsektorn. Dessutom slår det mot de långsiktiga spelregler som näringslivet krävt för att kunna ställa om.
Sverige hade även en reform av reseavdraget på gång. Det var en reform som var färdmedelsneutral och tog hänsyn till både människors vardag och klimatet. Men M-regeringen lyssnade i stället på skräniga billobbyister. Reformen slängdes i papperskorgen. De gamla reglerna med enögt fokus på bilresor och storstad blev kvar. Det är tvärtom den acceleration i klimatomställningen som Sverige måste vara del av. Ska vi ställa om går det inte att ensidigt gynna fossildrivna transporter i vardagen.
Klimatpolitiska rådet ger också kritik till regeringen för att ha slopat de statliga premierna vid köp av bilar med noll eller låga växthusgasutsläpp. Där har däremot regeringen landat mer rätt än rådet. Bonusdelen i det så kallade bonus-malus-systemet var tveksam. Staten ska vara försiktig med att subventionera teknik. Det riskerar snedvrida marknaden och göra mer skada än nytta. Däremot är malusdelen, det vill säga högre fordonskatt på fossildrivna fordon, rimlig. Utsläpp av växthusgaser ska kosta!
Klimatpolitiska rådet var mer positivt till regeringens satsningar på laddinfrastruktur för eltransporter och att länsstyrelserna fått i uppdrag att korta ledtider och tillståndsprocesser för vindkraft. Det kan få betydande effekt på tempot i klimatomställningen om det får genomslag. Men det väger inte upp för regeringens käftsmällar mot fungerande klimatpolitik.
Klimatpolitiska rådets hårda kritik var inte förvånande. Stora delar av högern, däribland Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, var under valrörelsen rakt igenom dieselpopulister och svingade hejvilt mot vindkraften. Varje klimatfråga besvarades med ett högljutt: kärnkraft! Som om det vore hela lösningen. Kärnkraften kommer också i framtiden vara en viktig del i den svenska "elmixen". Men den är inte allt.
Sedan har vi frågan om vindkraft. I veckan tog SD:s ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt bladet från munnen: han vill inte se en enda vindsnurra. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) försökte då säga ifrån, men det var knappt hörbart. Lite hårdare var tongångarna från klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), men inte heller hennes svar var särskilt hårt. Men kontentan av de båda statsrådens reaktioner var att vindkraften har en plats i Sveriges energisystem.
Hur småskällandet tas emot i SD-ledningen är oklart. Dock är det är inte Pourmokhtari eller Svantesson som håller i tumskruvarna. Det är SD.