Snart är det budgetdags. Budgivningen är igång. I fredags började Vänsterpartiet – med att dela ut tydliga miljarder till hushåll, i stället för till vård och annan välfärd. Det är bekvämt att inte sitta i finansdepartementet.
Men även utanför det departementet finns en del att tänka på, om vad som bör tas i första hand. Budgetläget bestäms inte bara av att de pandemistörda delarna av näringslivet nu får upp ångan igen. En rad tillfälliga bidrag och stödformer kan snarast avbrytas. Men å andra sidan finns stora, växande behov att utvidga personalkrävande verksamheter.
Antalet äldre över 80 växer snabbt och ger kostnadstryck uppåt främst i kommunerna, delvis även i sjukvården. Det är den tyngst vägande faktorn, men långtifrån den enda. Militärt försvar, civil beredskap och andra säkerhetskostnader växer ofrånkomligen.
Till det kommer olika klimatkostnader, för att ställa om verksamheter och förbättra skydd och beredskap mot vatten, stormar och bränder. Reformen för anställdas vidareutbildning kan på sikt ge stora samhällsekonomiska vinster. Men den är inte billig i starten.
Säkert kommer nu skatteintäkterna att öka, och tillfälliga extrakostnader faller bort. Men andra behov har vuxit.
Det borde egentligen råda bred politisk enighet om att det som ses som ”reformutrymme” används till höjda anslag till försvar, rättsväsende, kommunsektor och klimatpolitik. Såväl skattesänkningar som andra utdelningar av köpkraft för privat konsumtion bör däremot finansieras krona för krona.
I den viktiga frågan gav fredagens två olika texter från Vänsterpartiet två i praktiken motstridiga intryck. I det partiledningen skrev på DN Debatt hade ett fåtal ”ramvillkor” formulerats så att de inte skulle kännas omöjliga för regeringen, centerpartiet eller andra anhängare av en ansvarsfull budget och i sina huvuddrag liberal ekonomisk politik.
Att kommunerna behöver årliga tillskott för att klara äldrevården och undvika höjd kommunalskatt på arbete inses i de flesta partier. Att skattesänkningar i detta läge bör finansieras inom en skattereform, där mindre skadliga skattesatser höjs, är en ståndpunkt som kunde varit hämtad härifrån ledarsidan. Stöd till att främja klimatomställningen av teknik i industri och transporter är något budgeten kan väntas innehålla alldeles oavsett V-önskemål.
Men så fanns det ett V-papper till, en lista med specificerade, delvis stora belopp som alla skulle innebära utdelning av privat köpkraft. 24,8 miljarder, nästan helt till personer som inte är i arbete. Undantaget är främst skattereduktion för medlemsavgifter och a-kassa i alla facken, från Transport till Läkarförbundet.
Från de båda olikartade önskelistorna kan regeringen plocka en del – oklart vad och hur mycket – för att Vänsterpartiet ska motivera att de inte gör Ulf Kristersson (M) till SD-allierad statsminister genom att fälla Stefan Löfven på budgeten. Med tanke på detta är det inte så starka kort V sitter med.
Men till att börja med kan noteras att V:s anspråk på att särskilt stödja välfärdsverksamheterna inte går ihop med deras 25-miljarderslista där allt går till köpkraftsstöd – och inget till vård- eller annan personal.