Det har aldrig fattats något beslut om att nästan två tredjedelar av studenterna på Sveriges universitet och högskolor ska vara kvinnor. Det enda som klubbats är att alla ska ha likvärdig tillgång till utbildning. De skeva siffrorna är resultatet av miljontals människors egna val, som för all del kan påverkas av normer och förväntningar.

Medan kvinnornas kollektiva rörelse mot mer utbildning har skett öppet, har männens rörelse hamnat i skymundan. Kanske för att den snarare kännetecknas av vad de inte gör – de pluggar inte – än av vad det leder till. I alla fall tills rätt nyligen.

I två böcker som getts ut under hösten – "Thailandsvenskarna" av Joakim Medin och "Sverigevänner" av Jonathan Lundberg – beskrivs en del av männen som inte verkar hitta hem i 2000-talets Sverige. I grunden handlar problemet om utanförskap och ensamhet, vilket understryker att det givetvis inte bara finns en rörelse per kön. De flesta män har inga problem att orientera sig i ett land där kvinnor tar plats och småbarnsfäder känner sig ofta lika hemma i lekparken som på jobbet.

Men det finns andra män också. Och de gillar inte vad de ser. Deras liv blev inte som de tänkt sig och de anser inte att det är deras eget fel. Då uppstår frustration, som ibland utvecklas till bitterhet och hat, vilket böckerna skildrar.

Det som förenar den alternativa högern, som Jonathan Lundberg granskar, är inte en gemensam vision om framtiden, utan vad de är emot: feminism, globalism, islam, politisk korrekthet och etablissemangspolitik. Kritiken bottnar i en idé om att vita män länge har förminskats och åsidosatts, medan samhället fokuserat på andra grupper, och skulden läggs bland annat på vänsterpolitiker, liberaler, feminister och medier.

Samma sak beskrivs på sajter för incels, som Dagens Nyheter i veckan publicerat en artikelserie om. Alltså män som lever i ofrivilligt celibat, skyller sitt utanförskap på kvinnor och feminism, och ofta har kopplingar till högerextremism på nätet. Många i gruppen upplever inte att de vinner på globaliseringen. De menar att kvinnor gynnas på mäns bekostnad och anser att de har rätt till sex som de inte får.

Men ilskan handlar inte bara om brist på nära relationer, utan om att många män i arbetarklassen har förlorat privilegier som de tidigare tog för givna. Som att ha ett hyggligt jobb trots bristfällig utbildning och att inte behöva anstränga sig nämnvärt för att ett förhållande inte ska sluta i skilsmässa. På senare år har det gått så långt att det skett massmord med kopplingar till incel-rörelsen och en del i gruppen vill inrätta särskilda kvinnoläger dit män kan bege sig när det sexuella begäret blir för stort.

Det är svårt att inte dra paralleller till "Thailandsvenskarna", där Joakim Medin har wallraffat bland män som åker till Thailand för att köpa sex. Där finns visserligen inga kvinnoläger, men Medin besöker platser där hela kvarter består av klubbar och barer med prostituerade och sexshower.

Männen han möter har tre saker gemensamt. De ser stora problem med dagens svenska kvinnor, antingen på grund av deras beteenden och krav eller för att könsrollerna har förändrats till nackdel för männen. De är missnöjda med den svenska invandringspolitiken, ogillar muslimer och anser att Sverige håller på att kollapsa. Och de röstar på Sverigedemokraterna.

Precis som på sajter för incels återkommer många till ensamheten. Det gör att det är lätt att känna sympati med flera av dem, som inte hittar någon partner. Samtidigt går det inte att låta bli att ställa frågan: Hur mycket är de själva beredda att bjuda till?

I samtalen med Medin framgår att männen har höga förväntningar och inte gillar när kvinnor ställer krav på att de exempelvis ska plocka undan efter sig. Ett exempel är Mats (fingerat namn), som uppskattar uppassningen han får av thailändska kvinnor som han inlett relationer med. Han menar att de är som svenska tjejer brukade vara förr i tiden – de behandlar honom som en man genom att exempelvis hämta vatten om han är törstig – och Mats tror att den sortens relationer kan locka många män, vilket säkert är sant.

Däremot lockar de inte särskilt många kvinnor, och därmed ringas en del av problemet in.

Även om skolan behöver utformas så att färre killar faller igenom och dagens arbetsmarknad gör att möjligheterna till omskolning måste förbättras, kommer det inte att räcka för att alla ska bli nöjda. Det går inte att bortse ifrån att de här männens ensamhet är en del av kvinnors frihet, eftersom det är först när kvinnor försörjer sig själva de kan ställa samma krav som män för att både ingå och stanna i en relation.

Därför är inte lösningen att skruva tillbaka klockan, utan att de ensamma männen inser att ett förhållande inte bara handlar om dem och deras behov. De måste även vara beredda att ge lika mycket tillbaka.