Parlamentet blev ett hinder för hans Brexitplaner. Då tillgrep han en av den auktoritära monarkins kvarlevor för att hindra det att sammanträda. Det säger mycket om Storbritanniens Boris Johnson. 

Det var ännu ett prov på en hänsynslöshet i maktmetoder som breder ut sig under konservatismens pågående klyvning, där högerradikaler som Donald Trump och Viktor Orbán tränger undan eller tar kommando över konservativa som varit demokratiskt pålitliga.

Ett annat färskt exempel är hur Donald Trump och hans hantlangare Rudolph Giuliani fryste USA:s militärhjälp till Ukraina som påtryckning för att få den nya regeringen där att dra igång en oseriös utredning för att misstänkliggöra USA:s förre vicepresident Joe Biden. I den frågan har Carl Bildt, som krönikör i tisdagens Washington Post, satt ljuset på hur Trump agerar på den Putinanknutna sidan i ukrainsk politik.

Boris Johnson misslyckades med att för en tid ställa parlamentet åt sidan. Högsta Domstolen fann i tisdagens enhälliga utslag att det beslut han hade föreskrivit för drottningen var olagligt, och därmed ogiltigt. Underhusets talman John Bercow, som fördömde premiärministerns agerande som övergrepp mot konstitutionen, fick rätt. På onsdagen var parlamentet i funktion igen.

Hur hållfasta är våra demokratiska institutioner om radikala politiker kommer åt makten och försöker göra sig kvitt spelregler eller skydd för rättsstat och medborgerliga friheter? Frågan behöver i dessa tider ställas i alla demokratier.

En svensk Boris Johnson skulle inte kunna fösa undan riksdagen så som den engelske premiärministern försökte. Här kallar talmannen in riksdagen. Regeringen har inte kontroll över riksdagens dagordning, som en brittisk premiärminister har. Talmannen är skyldig att snabbt kalla in riksdagen om 115 ledamöter – eller regeringen – begär det.

Det slags kungamakt Boris Johnson ville utnyttja – att ”åtskilja riksdagen” hette det i Sverige – blev visserligen på papperet kvar i grundlagen även efter att den diktatur Gustav III hade skapat föll 1809. Men den ansågs så stötande att den aldrig mer användes, inte ens under kungamaktens dragkamp med riksdagen under 1800-talet. 

En svag punkt i Sverige, som en radikal regering kunde försöka utnyttja, är relativt snabb grundlagsändring även i anslutning nyval med kort varsel. I tillspetsad kris och med hård agitation i andra frågor som skapar oro och konflikter kunde försök göras att ta bort diskrimineringsförbud i rättstillämpning och lagstiftning, riva upp valsystemet eller vingklippa Tryckfrihetsförordningen. Som skydd infördes en rätt för en minoritet i riksdagen att få beslutande folkomröstning som kan hejda grundlagsändringar innan de går till det andra riksdagsbeslutet. 

Inga sådana skydd finns i Storbritannien. De som fanns i Ungern var totalt otillräckliga. Det som nu bromsar Boris Johnson är dessutom nyheter i deras regelverk. Högsta Domstolen tillkom efter beslut 2005. Tidigare motsvarighet, överhusets laglorder, hade regeringens egen justitieminister som ordförande.

Att premiärministern inte kan utlysa nyval som han vill, utan behöver 2/3 majoritet i underhuset, infördes efter förslag av labour och liberaler. De dåvarande konservativa under David Cameron godtog det, då de 2010 bildade koalitionsregering med liberalerna, något den Brexitradikaliserade brittiska högern nu ångrat.