Ledare: Vad har regeringen gjort sedan hösten 2015?

Fem år har gått sedan hösten 2015. Vid årets slut hade över 160 000 människor sökt asyl i Sverige. Myndigheterna var senfärdiga och illa förberedda. Vad kan Sverige göra för att vara bättre förberett inför ett kraftigt ökat antal asylsökande?

När Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik satt i SVT Morgonstudion på måndagen (5/10) fick han svara på den kritik som bland annat Riksrevisionen framförde i en granskning 2017: att Sveriges beredskap brast hösten 2015.

”Om beredskap betyder att man ska ha 3 000 extra personal redo eller 65 000 boendeplatser som står i träda och väntar så kommer vi aldrig ha det”, svarade Ribbenvik. Och visst är det så. En sådan organisation lär bli dyr. 

Men beredskap behöver inte handla om att ha stående personal eller bostäder, utan om hur snabbt man får fram dessa. Rekryteringsprocesser och intern utbildning tar ofta lång tid. Det finns upphandlingsregler som ska följas. Sådant kan sätta käppar i hjulen för en organisation som ska hantera en plötsligt och kraftigt ökad arbetsbelastning.

Ribbenvik nämner behovet av samverkan för att hantera kriser. Det har han rätt i. Myndigheter kan dela med sig av resurser, såsom lokaler och bostäder, eller personal med rätt kompetens. De organisationer som lånar ut personal med rätt kompetens, till exempel om registrering och juridik, måste också få lättnader på sitt befintliga uppdrag.

Det handlar också om att vara förutseende. Riksrevisionen har bland annat påpekat att Migrationsverket inte en enda gång innan 2016 genomförde den risk- och sårbarhetsanalys som ska bidra till att förbättra myndighetens krisberedskap. 

Men också Sveriges regeringar bär ansvar. Riksrevisionens genomgång av relevanta propositioner mellan 2004 och 2015 visar att ingen regering tagit upp behovet av beredskap när det gällde flyktingmottagande.

När regeringen i november 2015 införde gränskontroller, och därefter krav på ID-kontroller i Danmark och Tyskland, utlovades också en tillfälligt åtstramad utlänningslag. Det hette att Sverige behövde ett ”andrum”. Antalet asylsökande skulle minskas tillfälligt, samtidigt som kapaciteten i mottagning och etablering skulle förbättras.

Men det så kallade andrummet har handlat mer om att göra det förra permanent och att glömma det senare. Vad har gjorts för att förbättra Sveriges mottagningskapacitet? Den frågan måste regeringen besvara.