Det innebär att många medborgare står långt från arbetsmarknaden och att många hushåll – fler än de som vänder sig till och får bistånd av kommunen – lever på den ekonomiska marginalen. Det i sin tur brukar spegla förekomst av andra sociala problem, som brottslighet.
Ekonomiskt bistånd slukar också kommunala medel som hade kunnat läggas på annat. Om exempelvis Eskilstuna hade haft kostnader för försörjningsstöd på rikssnittet, hade man haft ytterligare omkring 100 miljoner kronor per år att spendera på skola, förskola, äldreomsorg – eller för att sänka skatten med cirka 50 öre per intjänad hundralapp.
Arbetet med att minska beroendet av försörjningsstöd i en kommun kan därmed ses som arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och god ekonomisk hushållning.
En kommun kan arbeta med detta genom att förbättra de allmänna villkoren för att bo, studera, arbeta och driva företag. Men man kan även rikta insatserna specifikt till de människor som tar emot ekonomiskt bistånd, så att de kan öka sina färdigheter och förbättra sina chanser till jobb.
För det är inte enbart nivån på arbetslösheten som styr utbetalningarna av försörjningsstöd. Lika viktigt är det sätt på vilket socialtjänst och andra kommunala verksamheter arbetar med försörjningsstödstagare.
Här är Flen ett intressant exempel. Under ett antal år ökade kostnaderna för ekonomiskt bistånd i kommunen. Under de tre senaste åren har man dock minskat dessa kraftigt. Utbetalningen av försörjningsstöd per kommuninvånare har gått ner med 35 procent mellan 2012 och 2015. Det motsvarar mer än tio miljoner kronor per år. I år tycks minskningen plana ut men resultatet kvarstår.
Förbättrat läge på arbetsmarknaden kan inte förklara dessa siffror. Arbetslösheten i Flen har nämligen varit oförändrad under perioden. Kommunens socialchef Jukka Taipale, som intervjuades i tidningen häromveckan, säger att kommunen har lagt mer handläggartid på varje ärende och blivit bättre på att identifiera försörjningsstödstagares behov. Flen har, enligt Taipale, satsat på att anställa folk i nystartsjobb, matchat individer och arbetsplatser noga och har därmed lyckats bättre än många andra kommuner.
Det återstår att se om detta arbete ger varaktigt resultat. Flen har hur som helst visat att en kommun har verktygen för att påverka sina utbetalningar av ekonomiskt bistånd och att kampen mot utanförskap till betydande del är en kommunal fråga.
Sådana här grepp kan inte kopieras av andra kommuner hur som helst. Utgångsläget kan skilja sig åt och den kontroll och överblick som man kan få i en mindre kommun som Flen kan vara svårare i en större kommun som Eskilstuna. Men det skadar kanske inte att snegla på och lära av grannen.