Ledare: Vägen till Nato, med avstickare till Harpsund

Både Finland och Sverige står nu inför beslut om att bli fullvärdiga Natomedlemmar. Viktiga avgöranden i partier och riksdagar är på väg de närmaste veckorna, rentav de närmaste dagarna.

Att det skyndas beror på att omgivningen i norra och östra Europa blivit avsevärt mer farlig, med ryskt angreppskrig mot Ukraina och risker för putinistisk aggression i fler riktningar.

Den brittiske premiärministern Boris Johnsons besök på Harpsund, med fortsatt resa till Finland, är en del av det som görs för att ännu mer tydliggöra att stora Natoländer kan väntas hålla skyddande händer över Finland och Sverige. Inte först sedan deras medlemskap godkänts i alla de 30 tidigare Natoländernas parlament, utan även under tiden fram till formellt inträde.

Besök i USA av Finlands president och Sveriges utrikesminister har haft samma syfte, liksom att båda statsministrarna, från Sverige och Finland, tillsammans var gäster hos den samlade tyska regeringen.

Boris Johnson och Magdalena Andersson undertecknade på Harpsund en politisk deklaration om ömsesidig hjälp, vid katastrofer eller angrepp. Det senare är vad markeringen främst handlar om. Något liknande skrevs också på i Helsingfors under onsdagen.

Nära försvarssamarbete mellan Storbritannien och Sverige är inget nytt, det pågår utveckling av vapen och förberedelser för gemensamma militära insatser. Detta har en förhistoria, ända sedan tidigt 1950-tal, med på den tiden strängt hemlighållna samverkansplaner och samarbete om signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Denna samverkan har, liksom fördjupat samarbete med USA, utvecklats mycket med början under Obamaåren, efter att rysk våldsanvändning mot Ukraina inletts 2014.

De politiska deklarationer som, i ett läge med pågående krig i närområdet, ska visa på ett skyddande paraply över beslutsprocessen blir ofrånkomligen vaga i detalj, men politiskt så mycket mer skarpa. Natos formella säkerhetsgarantier och deltagandet i Natos samordnade militära ledning förutsätter parlaments- och kongressbeslut i alla deltagande länder.

Vare sig Boris Johnson eller Joe Biden kan på egen hand ta in nya länder i alliansen, eller verbalt lägga sig i finländsk eller svensk beslutsprocess. Detta märktes i hur orden valdes på Harpsund under onsdagen.

Mot Moskva var markeringen ändå tydlig. Den är ägnad att förebygga att en rysk upptrappning, som vidgar konflikten, tar formen av aggression mot länder i den västliga gemenskapen, medan de ännu inte formellt blivit en del i Nato – och ännu inte lika entydigt finns under kärnvapenparaplyet.

Säkerhet för Sverige kan inte finnas om inte våra grannländer, däribland de i Baltikum, också har säkerhet, genom nära försvarssamarbete med andra demokratier. Med en stor, opålitlig och uppenbart aggressiv nära granne i öster behövs en samverkan för att skydda inte bara de stora utan också de små.

Finland och Sverige har en del i detta, och bör för egen och för andras skull delta med beslutsrätt och säkerhetsgarantier i den enda allians som kan vara något skydd.