Välj om Norlén och undvik nejröster till statsminister

Ledare 8 september 2022 19:50
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Den nyvalda riksdagen väljer först sin talman. Senare kommer minst en statsministeromröstning.

I båda fallen har det med åren utvecklats mindre välbetänkta vanor. Riksdagsgrupperna bör ta tillfället att ändra dem.

Talmannen är hela riksdagens främste förtroendeman. Förste talmannen i enkammarsystemet var Henry Allard i Örebro. Så som var vanligt sedan demokratins genomförande hämtades han från kammaren och en framträdande ställning i utskottsarbetet.

 

Gång på gång blev sedan avsuttna ministrar talmän. De skötte i allmänhet uppdraget väl. Några av dem bidrog förtjänstfullt till förstärkning av riksdagens resurser och arbetsformer.

2014 och 2018 har i stället ledande utskottspersonligheter blivit talmän. Det bör man om möjligt hålla fast vid. Det understryker att talmannen hämtas ur riksdagen, inte från regeringsmakten.

 

Med tiden har växling av majoritet följts av talmansbyte, även då den sittande omvalts i sin valkrets och stått till förfogande. Här skulle det vara värdefullt att enas om att normalt låta talmansuppdraget växla mellan sidorna när tidigare talman slutar. Det skulle den här gången betyda att Andreas Norlén får förnyat förtroende, oavsett läget i regeringsfrågan.

Han har satts på besvärliga prov vid en komplicerad regeringsbildning, en misstroendeomröstning och ett statsministerskifte då regeringens partisammansättning ändrades. Av allt att döma har han klarat detta med gott omdöme och upprätthållit talmannens ställning som riksdagens neutrale vårdare av spelreglerna.

 

Statsministeromröstningen är en kontroll av att den tillträdande inte har en majoritet av hela kammaren emot sig – alltså det som vid misstroendeomröstning ger regeringskris.

Röstar en partigrupp nej borde det rimligen betyda att den har ett bättre förslag som skulle klara en omröstning utan att få en nej-majoritet emot sig. Partier som inte ingår i regeringsunderlaget bör då lägga ned rösterna då de inte menar att talmannen gjort fel, alltså att en parlamentariskt mer riktig lösninghade kunnat hittas.

 

Från början var det socialdemokraterna som, då de surade efter nederlaget 1976, började rösta nej även då det var tydligt att talmannen tolkat majoritetsförhållandena rätt. I den polariserade blockpolitiken har detta beteende brett ut sig.

Minoritetsregeringar som borde kunna klara sig med skiftande röstunderlag i sakfrågorna blir då utsatta för att ytterkantspartier kan slå spelet över ända. De kan rösta nej ihop med motsatta kanten, om de inte kan utpressa sig till sig ministerposter eller betydande eftergifter i sakfrågor.

 

Detta präglade mandatperioden från 2018, med månader av låsningar innan ett ambitiöst regeringsprogram skrevs av partier inom och utom regeringen Sedan följde att båda ytterkanterna mobiliserades för att fälla både regering och samarbetsavtal.

I stället för att underlätta inflytande där partier möts i kompromisser driver sådant beteende inflytandet ut mot ytterkanterna.

Oavsett majoritetsförhållandena bör detta i stället gälla: Ledande partier som inte kan tillsätta statsminister bör vara inställda på att lägga ned rösterna – så länge inte regeringsbildaren låser fast sig i allianssamarbeten med ytterkantspartier. 


 
 
 
 
 
 
Kommentera
Läs mer!

Insändare: Lyssna på vetenskapen – och förvräng den inte

Lyssna på vetenskapen – och förvräng den inte

Ledare: Hyckleriet under Tidödagarna bådar inte gott

Hyckleriet under Tidödagarna bådar inte gott
Visa fler
Ämnen du kan följa