Sveriges kommuner har länge vetat att de står inför stora förändringar. Det handlar framför allt om att allt fler lever allt längre och därför behöver mer äldreomsorg än tidigare generationer. Dessutom ökar antalet barn, som ska gå i skola och förskola.

Det är två bra förändringar. Långa liv är ett kvitto på vårt ökade välstånd och att många väljer att skaffa barn är enbart positivt. Givetvis främst för den enskilda familjen men även för samhället, som annars kommer att drabbas av brist på arbetskraft.

Problemet är alltså inte att antalet barn och äldre blir fler, utan att grupperna barn och äldre ökar mer än gruppen som är i arbetsför ålder. Det betyder att antalet som inte arbetar och har stora behov av kommunala välfärdstjänster växer snabbare än antalet som arbetar och har mindre behov. Det vill säga, kraven på kommunerna ökar snabbare än skatteintäkterna.

Medan de flesta kommuner har diskuterat det här i åtminstone ett decennium, har de demografiska utmaningarna, som det heter på byråkratisvenska, knappt existerat på riksplanet, trots att "skola, vård och omsorg" länge varit politikernas mantra. Nu har det dock svängt 180 grader.

I den senaste partiledardebatten i SVT, som ägde rum i söndags, var det stort fokus på villkoren i kommunerna. Partiledarna mer eller mindre tävlade om att framstå som den som skickar ut mest statsbidrag, vilket få kommuner tackar nej till, även om de föredrar generella statsbidrag som garanteras för lång tid, framför öronmärkta pengar som bara finns under ett par år.

Det, och en hel del annat, framgår i SKL:s senaste ekonomirapport, som presenterades samma dag som Dagens Nyheter meddelade att fyra av fem kommuner som svarat på deras enkät kommer att tvingas göra nedskärningar nästa år (16/10). Bland dem finns Katrineholm, medan Eskilstuna och Vingåker svarade att de kommer att effektivisera, vilket de är långt ifrån ensamma om att behöva göra. I juni presenterade Finansdepartementet en analys som visar att gapet mellan intäkter och kostnader kommer att öka till 90 miljarder kronor 2026 om välfärdsåtagandet är oförändrat.

Lyckligtvis finns det saker som kommunerna kan göra, alternativt borde kunna göra, för att effektivisera, vilket inte tar bort behovet av statliga pengar som kommer att behöva stå för merparten av kostnadsökningen. Exempelvis har antalet handläggare inom administration ökat på många håll, vilket kan vara ett tecken på ökade krav på uppföljning från statliga myndigheter, som bör ses över. Vidare har flera kommuner låtit sina kommunikationsavdelningar svälla, samtidigt som digitaliseringen innebär att en hel del arbetsuppgifter kan utföras billigare.

Därutöver bör inte staten frestas att lägga över ansvar på kommunerna, utan att skjuta till resurser. Exempelvis ligger arbetsmarknadspolitik och bredbandsutbyggnad på statens bord, som hämmar kommunernas utveckling om de inte fungerar, vilket är kontraproduktivt.

För visst har kommunerna utmaningar. Men de är inte större än att de går att överbygga.