Vänsterpartiet vill väl ändå inte ha Kristersson?

Talman Andreas Norlén har gjort en riktig bedömning av det parlamentariska läget. Liksom i somras är det Socialdemokraternas partiledare som har störst förutsättningar att bilda regering och att få riksdagens stöd i såväl budget- som lagstiftningsfrågor.

Avgörande för detta är att Centerpartiet medverkar, och det betyder att regeringens förslag till riksdagen behöver utformas med så stor hänsyn till Centern att detta parti inte stöts bort.

Det reella alternativet i regeringsfrågan är en ministär Kristersson som samverkar med och är beroende av Åkessons SD-parti, som i sin tur ingår i den radikaliserade yttre höger som finns på flera håll i Europa. För en sådan högerregering finns inte parlamentariskt stöd. Det gäller både en koalition där SD ingår och en regering som bygger sin politik på SD-samverkan.

På onsdag behandlas talmannens förslag om Magdalena Andersson av riksdagen. Det som enligt Regeringsformen prövas är om detta är en regering som riksdagen tolererar.

Förslaget faller om ett flertal av de 349 ledamöterna röstar nej. Vare sig Centern eller Vänsterpartiet har någon rimlig anledning till detta. Talmannens förslag kan väntas gå igenom och förtjänar att göra det.

De senaste dagarna har Vänsterpartiet och de båda regeringspartierna diskuterat vad Vänsterpartiet väntar sig från regeringen. Mer av dessa samtal blir det innan riksdagens nära förestående omröstningar om statsministerfrågan och statsbudgeten. Vänsterpartiet vill ha äran av mer statliga pengar till pensionärer.

Samtidigt är förutsättningen att både Centerpartiet och Vänsterpartiet behöver lägga ned rösterna för att talmannens förslag inte ska fällas. Både partierna behöver sedan rösta för regeringsalternativet i finansutskottets budgetbetänkande. Den budgeten är förhandlad med Centerpartiet och går det partiet till mötes i en rad frågor. Både när det gäller statsministeromröstningen och statsbudgeten spelar Vänsterpartiet bollen till Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson ifall de fäller Magdalena Andersson eller den budget hon lade fram tidigare i höst.

Vänsterpartiet har inte en förhandlingsposition där de kan vinna med utpressning och så fortsätta på samma sätt. Följderna av att gå med Kristersson vill de förmodligen inte stå ut med.

För den skull finns det ingen anledning att Socialdemokraterna – eller Centerpartiet – ska hålla dem utanför i alla sakfrågor. Men vill de bli lyssnade på behöver de också börja med att uppträda med respekt för samhällsekonomiska realiteter – och för att Socialdemokraterna har uppgörelser med andra partier som de förbundit sig att hedra.

Nejrösterna i statsministervoteringar brukar vara omotiverat många. Partier som är i opposition och inte ingår i regeringsunderlaget borde som regel lägga ned sina röster. Skäl till nejröster borde bara vara att talmannen felbedömt det parlamentariska läget och att en regering med annan sammansättning skulle ha större förutsättningar att få riksdagsmajoriteter med sig. 

Det mönster som blivit vanligt uppkom från början genom att Socialdemokraterna nästan alltid röstade nej till regeringar där de själva inte ingick. Det felsteget har sedan spritt sig och blivit en del av blocktänkandets låsningar, som är roten till många av den svenska politikens svårigheter. Men talmannens bedömning av majoritetsläget i kammaren är ingen missuppfattning, och hans omdöme borde inte underkännas genom nejröster.