Magdalena Andersson (S) är ny statsminister med tio månader kvar av mandatperioden. Hon leder därtill en regering med det svagaste parlamentariska underlaget på länge. Det ger en lite speciell inramning när regeringschefen ska presentera sin politik.
Men tiden fram till valet är viktig. Det gäller framför allt mandatperiodens kanske främsta reform: Ny lagstiftning på arbetsmarknaden utifrån parternas överenskommelse. Den ska skapa mer flexibilitet för uppsägning, ge arbetstagarna större rättigheter på vissa områden, stärka de anställdas möjligheter till vidareutbildning och underlätta för den som förlorat jobbet att lära sig nya saker.
Denna plan för lagförslag före valet ligger fast, trots Vänsterpartiets försök under regeringsbildningen att skjuta hela processen i sank.
Anderssons röda tråd i regeringsförklaringen, som presenterades på tisdagen, var dock en annan: Utjämning av ojämlika livsvillkor vars yttersta följd är grov brottslighet.
Från liberala utgångspunkter fanns där både plus och minus. På pluskontot bör sättas Andersson betoning av det personliga ansvaret hos varje medborgare att bidra till sammanhållning. Som att delta som ledare i aktiviteter för unga, nattvandra eller hjälpa nyanlända med språkträning. Liksom att säga ifrån och kräva respekt när någon människa blir orättvist behandlad eller utdefinieras som mindre värd.
Detta påtalas allt för sällan från politiker och Andersson rör vid andra tillfällen gärna ihop begreppen samhälle och stat. Men samhället är alla dess medlemmar och sammanslutningar, inte bara politiken och offentliga institutioner. Alla medborgare bör göra det de kan för att bidra till ett bättre Sverige.
På minussidan finns det faktum att också Andersson och Socialdemokraterna gör Sverige mer slutet. Hon kallade den nya migrationslagstiftningen "väl avvägd för att svensk asylpolitik ska vara långsiktigt hållbar". Den är inget av det. I motsats till tidigare migrationslag är den nya ett lapptäcke av regler och villkor, har svag kunskapsförankring, är överfokuserad på att inte vara generös och skapar större osäkerhet och svårigheter för människor under deras inledande tid i Sverige. I år såg vi de första följderna när universitet och högskolor larmade att forskare riskerar utvisning på grund av de nya reglerna för att få bo i Sverige.
Men i stället för att mildra eller avskaffa de hårda kraven för permanent uppehållstillstånd förbereder Anderssons regering fler steg i denna riktning – krav på svenska och samhällskunskap, som hon nämnde i regeringsförklaringen. Det är delar av lagstiftningen som var så dåligt genomarbetade när de inblandade partierna låste sig för dem, att de inte hann komma med i den nya lagen utan måste skrivas in senare.
Till sist ett annat område som återkommit i de senaste regeringsförklaringarna: mediefrågorna. Public service och andra kvalitetsmedier behövs inte minst för att motverka den polariserande nätmiljön, menade Magdalena Andersson.
Det är bra. Men det är en sak att säga detta, en annan att utforma stödregler som bidrar till kvalitet utan att styra det redaktionella innehållet. Här har politikerna hittills vinglat fram. Något som är närmast att beteckna som hatsajter har fått mediestöd samtidigt som det skapats utrymme för staten att peta i vad alla bidragsberättigade medier publicerar.
I den meningen är utnämningen av Jeanette Gustafsdotter till kulturminister intressant. Hon har varit vd i Tidningsutgivarna och behärskar ämnet. Vad hon vill och kan göra på området fram till september är en annan fråga.