Ledare: Varför behöver polisen säkerhetszoner för att göra sitt jobb?

”Låt polisen få tillgång till verktyg de tror att de behöver. Har man ingenting att dölja så har man inget att bekymra sig över, så tänker jag i alla fall,” säger en boende i Eskilstunas säkerhetszoner när tidningen undersöker hur de som berörs ser på beslutet. 

Så är det många som tänker. ”Rent mjöl i påsen-argument” är väldigt vanliga. 

Men i den här typen av frågor kan man inte bara utgå från sig själv. Man måste höja blicken och beakta de större perspektiven – och det är dessutom lika viktigt att både skåda bakåt och framåt i tiden.

Länge saknade så gott som alla människor grundläggande rättigheter och friheter. Staten med dess förlängda arm polisen var maktfullkomliga. Även om du ”hade rent mjöl i påsen” kunde du fängslas – utan annat skäl än att polisen tyckte det var lämpligt. 

Och så är det än i dag i många länder där demokratin lyser med sin frånvaro. 

Men långsamt började det växa fram ett annat ideal. I mitten av 1800-talet myntades begreppet rättsstaten. I en rättsstat begränsas statens och polisernas makt ytterst av individernas grundläggande fri- och rättigheter. Poliser kunde inte längre agera godtyckligt. Vad de fick eller inte fick göra styrdes av lagar och regler. Deras ingripanden skulle kunna motiveras och vara proportionerliga till sitt syfte.

Länge fanns det en trend där individernas rättigheter blev starkare på statens och polisernas bekostnad. Men nu är den trenden bruten. Polisen och andra ges allt vidare befogenheter i jakten på de gängkriminella.

Men, är det lätt att invända, syftet att bekämpa gängkriminaliteten är ju gott. Och det är det naturligtvis. Problemet är att det bara är ena vågskålen. Få verkar fråga sig vad som ryms i den andras skålen: Allt vi riskerar när själva fundamentet för rättsstaten försvagas.

Säkerhetszoner innebär att polisen, utan misstanke om brott, får kroppsvisitera alla som befinner sig inom zonen. Man får även söka igenom alla fordon som finns där. 

Polisen har fått tillbaka makten att bestämma. Individen har inget att sätta emot – hur rent mjöl i påsen man än har. 

Men kan de ändå vara rimliga? Väger nyttan tyngre än våra förlorade rättigheter? 

Vad man vet är att ökad polisiär närvaro på en plats under en begränsad tid kan leda till minskad brottslighet. Men det även när det inte finns en säkerhetszon. Den avgörande faktorn tycks alltså vara fler synliga politiker.  

Så varför behövs då säkerhetszonerna? Ett svar handlar om att införandet signalerar politisk handlingskraft. Att politikerna är beredda att ta i med hårdhandskarna mot gängen. Ett annat svar handlar om att det blir lättare för polisen internt att dra ihop de resurser som behövs för att punktmarkera i ett område, eller ägna extra mycket tid åt en utredning.

Men plakatpolitik och bristande organisation är svaga argument för att vi ska ge upp våra grundläggande fri- och rättigheter. 

Lägger polisen mer resurser på att bekämpa gängen behöver man samtidigt ta resurser och personal från andra delar av verksamheten. Mindre tid kan då samtidigt läggas på att lösa andra brott exempelvis inbrott eller cykelstölder. 

Från 2017 till och med 2024 har polisens anslag ökat med 80 procent. Mellan 2015 och 2024 ökar antalet anställda på myndigheten, enligt prognosen, med 36 procent. Trots det utvecklades, enligt polisen, resultatet för den brottsförebyggande verksamheten negativt 2023 jämfört med 2022. Man klarade dock upp fler grova våldsbrott i Stockholmsområdet (cirka 70 procent) och Uppsala (cirka 85 procent) under 2023 än tidigare. Det är en trend som behöver spridas över landet. 

En god början kan vara att ansvariga politiker börjar kräva att polisen blir bättre på sitt kärnuppdrag: Att lösa brott och minska brottsligheten.