Melodifestivalen har inlett sin årliga turné runt om i Sverige där årets bidrag ska sållas fram. I år hålls som bekant en av deltävlingarna i Eskilstuna. Men smakar det så kostar det – åtminstone för Eskilstunas skattebetalare.
I år betalar värdkommunerna mellan noll och 2,7 miljoner kronor på evenemanget. Eskilstuna och Växjö hamnar i topp. De betalar vardera 2,7 miljoner kronor. Göteborg hamnar i botten, staden betalar inte en enda krona (DS 2/2).
Eskilstuna toppar även listan över de kommuner som lagt mest pengar på en enskild deltävling: 2020 betalade kommunen 3 360 000 kronor när andra chansen hölls på Stiga Sports Arena.
Av alla kommuner är Eskilstuna även den kommun som lagt mest pengar på Mello om man slår ut det per deltävling: 3 030 000 kronor.
Läs också: Mellots finanser är mörklagda
Det finns en dröm i många kommuner att ”sätta kommunen på kartan”. Målet är att få kommunen att framstå som mer attraktiv, vilket ska få fler företag att etablera sig i den, få fler människor att flytta dit samtidigt som turister lockas att besöka staden.
Den här sortens kommunal tillväxtpolitik genom så kallad ”platsmarknadsföring” ska helt enkelt bidra till att kommunen får ett starkare varumärke.
Att vara värdstad för en deltävling i Melodifestivalen ses inte sällan av många entusiastiska företrädare för kommunen – politiker och tjänstemän – som ett sätt att marknadsföra kommunen. Det framhålls vilket unikt tillfälle deltävlingen är för att övriga Sverige ska få upp ögonen för kommunen och allt den har att erbjuda.
Och visst nämns namnet på kommunen i otaliga artiklar och poster i sociala medier veckan innan deltävlingen. Men mycket mer än så blir det inte. Effekten är kortvarig. Vem, utom Melodifestivalens mest inbitna fans, minns i vilka kommuner förra årets deltävlingar hölls?
Den stora nyttan är snarare intern. Att få vara med och fira och festa under en vecka i februari kan lysa upp tillvaron för kommunens invånare. Och Mello ger onekligen ett unikt tillfälle att sprida festligheterna till en större skara.
Den forskning som finns om effekterna platsmarknadsföring som kommunal tillväxtpolitik är enligt många forskare skral. Statsvetaren Gissur Erlingsson och nationalekonomen Andreas Bergh konstaterar exempelvis att det inte kunnat bevisas att den funkar om man vill locka investeringar eller fler invånare (Ekonomisk Debatt nr 7, 2019).
Göteborg lägger noll kronor på Mello i år. Staden räknar kallt med att den får en deltävling varje år utan att behöva ösa pengar över evenemanget. Staden arrangerar därför exempelvis inte, till skillnad från andra städer, något välkomstmingel för artisterna, eftersom det varken gett så mycket uppmärksamhet till staden eller några andra värden.
Frågan är vad som skulle hända om alla kommuner hade lika mycket is i magen. Skulle Melloturnén runt om i landet läggas ned eller skulle den fortsätta ändå? I det senare fallet skulle kommunerna i så fall kunna räkna med samma uppmärksamhet runt om i landet utan att behöva betala en enda krona.
Forskarna Erlingsson och Bergh konstaterar att det betydligt bättre för kommuner att strunta i platsmarknadsföringen och i stället satsa allt på att på att förbättra kommunens kärnverksamhet. Korta handläggningstider, smarta trafiklösningar, kvalitet i välfärden och nolltolerans mot korruption ger i längden bättre utfall.
För som Erlingsson och Bergh konstaterar är tillväxt är ytterst en fråga om produktivitet. Att prioritera och göra rätt saker.
Vad skulle exempelvis 2,7 miljoner kronor extra till elever i Eskilstunas grundskola med en NPF-diagnos ha gjort för skillnad för deras skolresultat. Det tål att tänkas på.