Huvudsekreteraren Hans Dahlgren, S-ledaren Magdalena Andersson och ledamoten i programkommissionen Lawen Redar presenterar förslaget till nytt partiprogram.
Regeringen fortsätter att pricka av punkt efter punkt i Tidöavtalet. Men få väljare känner till varje detalj i texten. När förslag presenteras blir många därför fortfarande förvånade över innehållet i politiken.
De instämmer med problembilden, men inte lösningarna.
En del av dessa väljare är öppna för vad oppositionen har att erbjuda. Men än en gång är risken stor att de blir besvikna.
Socialdemokraterna har genomfört en omfattande och uppdaterad samhällsanalys som ligger till grund för partiets förslag till nytt partiprogram som presenterades häromdagen.
Så vad är det partiet vill? Det handlar delvis om en anpassning till den verkligheten. Natomedlemskapet har exempelvis inneburit att kravet på militär alliansfrihet – som finns med i det gällande partiprogrammet från 2013 – har strukits.
Men på vissa politikområden handlar det också om ett närmande till regeringens och därmed även till SD:s politik.
Ett helt nytt avsnitt i förslaget handlar om kriminalitet, ett ord som över huvud taget inte finns med i dagens partiprogram. I det nya förslagets inledande analys skriver man att ”det har varit nödvändigt att möta den grova brottsligheten med ett skifte i kriminalpolitiken där en lång rad straff skärpts.”
Inom migrationspolitiken svänger partiet helt. I dagens partiprogram går det att läsa att partiet vill ha en generös och reglerad invandring. I förslaget till det nya programmet står det i stället att det behövs en ”stram svensk migrationspolitik för att integrationen ska fungera.”
Men de väljare som hoppas att detta innebär ett faktiskt närmande till SD får sina förhoppningar grusade. När S skickar ut trevande inviter – exempelvis genom S-toppen Teresa Carvalho, som ledde den interna arbetsgrupp som hade uppdraget att ta fram en ny politik för att knäcka gängen – är det mot Moderaterna man i första hand vänder sig. Nyligen sa Carvalho exempelvis i en intervju i SvD: ”I grunden tror jag att det finns förutsättningar för S och M att göra upp om kriminalpolitiken, ta i hand på att lösa den här skiten.”
Och att S och M kan styra ihop visar inte minst de många samarbetena i ute i kommunerna. Men de visar också på vad som ofta händer när de två partierna bildar styren: att utrymmet för oppositionen krymper. Att de kritiska rösterna tystnar alltmer.
Centerpartiets partiledare Muharrem Demirok är måltavla för intern kritik.
Nu kan man tycka att det redan är rätt tyst om övriga oppositionspartier i riksdagen (V+C+MP). Eller rättare sagt om deras politik. Uppmärksamheten hamnar mer på de olika turerna i det politiska spelet än om vad de faktiskt vill göra.
Centerpartiet skakas just nu av en intern konflikt. C-ledaren Muharrem Demirok vill, enligt flera källor, att partiet redan nu ska stödja S-ledaren Magdalena Andersson som statsministerkandidat. Det är dock en linje som ifrågasätts. Det spekuleras till och med om Demirok har en framtid som partiledare, vilket också beror på vikande opinionssiffror.
Även Vänsterpartiet har skakats av interna konflikter. Det fanns till exempel gott om kritiker till det nya partiprogrammet som antogs i maj. I detta program har flera klassiska vänsterformuleringar försvunnit i syfte att få partiet att framstå som ett regeringsdugligt parti.
De senaste månadernas avslöjanden om att flera lokala V-politiker spridit antisemitiska budskap och uttalat stöd för terrororganisationer i kombination med partiledningens oförmåga att snabbt och kraftfullt reagera mot detta bidrar dock sannolikt till att S och C åter blivit mer skeptiska till ett regeringssamarbete.
Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén vill regera tillsammans med S, C och V.
Det är bara Miljöpartiets ena språkrör Daniel Helldén som i öppet pratar om ett regeringssamarbete mellan S, C, V och MP. (DN 17/11). Varför är svårare att förstå.
Det är ännu långt till valet och att låsa in sig i en fix och färdig regeringskonstellation gynnar inte de mindre partierna, tvärtom.
S, C, V och MP är en brokig skara partier med vitt skilda ideologier och åsikter. Att få dem att enas om en gemensam politik kommer inte att bli lätt – om det ens går. C, MP och V behöver räkna med att bli överkörda av S i en rad frågor. Helt enkelt för att S är så mycket större än övriga partier.
De behöver därför ställa sig frågan varför man då som väljare ska rösta på någon av dem – om resultatet ändå blir Socialdemokratisk politik?
Det är som sagt inte lätt att tolka rikspolitiken just nu. Vem flirtar med vem? Vilka inviter blir väl mottagna. Det kan bara tiden utvisa.