Kriget i Syrien gick häromveckan in på sitt tionde år. Det har noterats utan att lämna några större spår i nyhetsrapporteringen, nu när världen är upptagen med annat. Men vi får inte vända bort blicken. Kriget pågår och människor lider.
Det började som en fredlig protest i mars 2011 i staden Daraa. Myndigheterna hade gripit och torterat några ungdomar som klottrat Assad-kritiska budskap på husväggar. Människor gick ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Demonstranternas budskap växte snart till en allmän protest mot Assadregimen och krav på demokratiska reformer.
Detta var en del av protestvågen under den så kallade arabiska våren som redan hade fällt diktatorerna i Tunisien och Egypten och utlöst inbördeskrig i Libyen.
Den syriska staten svarade med dödligt våld. De protesterande tog till vapen, militärer deserterade och anslöt sig till oppositionen och inbördeskriget var ett faktum.
Regimen drevs inledningsvis på reträtt och de allra flesta bedömare var överens om att Assads fall bara var en tidsfråga. Så blev det inte. Splittring inom oppositionen, västs obeslutsamhet, samt stöd till Assad från libanesiska Hizbollah, Iran och Ryssland vände regimens krigslycka.
Terrorgruppen Islamiska statens, IS, etablering i Syrien och Irak skiftade delvis omvärldens prioriteringar och det stod snart klart att det saknas ett handlingskraftigt och demokratiskt alternativ till Assadregimen.
För Syrien har kriget varit förödande. Omkring 400 000 människor har dödats. Hälften av landets befolkning är flyktingar – mer än fem miljoner har flytt utomlands, sex miljoner är på flykt inom landet. Ekonomin ligger i ruiner.
Sveket från den demokratiska delen av världen är stort. Svårigheter att finna oppositionskrafter att stödja är en faktor bortom västs kontroll. Prioriteringen att besegra IS var också riktig.
Inte desto mindre borde en grundformel för demokratierna ha varit denna: Hjälp krigets offer och straffa förbrytarna. Det borde ha inneburit att ge syriska flyktingar skydd i säkra länder och låta dem som driver människor på flykt drabbas av kännbara konsekvenser.
Omvärlden har gjort tvärtom. Västledare har knappt antytt att sanktioner mot Ryssland, som bombar bostadsområden och sjukhus, skulle kunna bli aktuella. Samtidigt har EU ingått ett avtal med Turkiet för att hålla bland annat syriska flyktingar borta från Europa.
Förutom att vara en halvdiktatur och ett land som är osäkert för människor på flykt, har Turkiet egna planer för Syrien. En av dessa är att genomföra befolkningsutbyte i nordöstra Syrien där kurder, som inte längre skyddas av USA, ska ersättas med andra syrier som för tillfället är flyktingar i Turkiet.
Väst måste tänka om. Det handlar framför allt om att börja leva upp till asylrätten och ge fler syriska flyktingar en fristad.