Diktaturer ljuger och bedrar. Så var också fallet när det kinesiska kommunistpartiet firade hundra år i torsdags. I talet som president Xi Jinping framförde under firandet hördes två saker som kännetecknar Kina: lögnen och aggressiviteten.

Kinahärskaren och kommunistpartiet vill att det kinesiska folket enbart ska se den ekonomiska utveckling som landet genomgått. Allt annat förklaras bort eller göms. Att befolkningens integritet kränks när de övervakas av omfattande nätverk av kameror anses tillhöra det normala. Kommunistpartiet vill inte prata om minoritetsgruppen uigurerna som på grund av sin tro och etnicitet förföljs och låses in i läger.

Förtrycket och fängslandet av oliktänkande, regimkritiker och motståndet till fria medier är stort. Allt eftersom kommunistregimens grepp hårdnar om Hong Kong blir det svårare för medier att verka där. Diktaturen har tagit kontroll över Radio Television Hong Kong. Fängslandet av flera redaktörer på den prodemokratiska och oberoende tidningen Apple Daily inskärper allvaret. Tidningen invaderades av hundratals poliser och är nu nedstängd.

Sådant kallar Kinaledarna inrikespolitik som utomstående inte ska ha åsikter om. Men det är frågan om en mängd fri- och rättigheter som kränks för över en miljard människor. Då ska inte omvärlden tiga. 

I Xi Jinpings tal framgick också en varning till dem som försöker säga vad Kina får eller inte får göra. ”Den som vågar sig på det kommer att få sitt huvud blodigt sönderslaget mot den stora stålmur som smitts av över 1,4 miljarder kineser” (1/7 TT). Diktatorn tycks räkna in även nyfödda barn i sin mur.

Liknande språkbruk har kinesiska diplomater världen över visat prov på, i bland annat Storbritannien och Sverige. Journalister som beskriver verkligheten i Kina eller kritiserar regimen förlöjligas och hånas av ambassadörerna i sociala och andra medier. Syftet är att skämma ut och skrämma till tystnad och lydnad.

Pekingregimen räds sin egen befolkning. Det är den sanning som döljer sig bakom propagandan och hotfullheten. Detta syntes tydligt när Kinaambassadören Gui Congyou intervjuades i SVT:s ”30 minuter” i våras. Han försökte förklara de hotmejl som skickats från ambassaden i Stockholm till Expressenmedarbetaren och Kinaexperten Jojje Olsson. Men i stället för att vara konkret svarade han undvikande och ljög.

Journalistik gör verklig nytta. Den pressfrihet som råder här, men inte där, kan användas för att uppmärksamma och kritisera diktaturers brott och lögner. Därför måste journalister i Sverige och i andra fria länder fortsätta motstå anpassning till åsiktsförtryckare och diktaturer runt om i världen.